Vägen vill tillönska dig en välsignad påsktid. Påskfirandet kan med fördel inledas på söndag med palmsöndagen. Man kan slå följe med Jesus och lärjungarnas sista vecka i Jerusalem. Intåget i Jerusalem uppburet av folkets jubel. Dagsturerna till templet, påskmåltiden i övre salen, sveken och ångestens natt, smärtan och döden. För att sedan, mot allt vad förståndet förkunnar få se hur ett tillsynes fullständigt nederlag i själva verket blev en fullbordad seger. Jesus har uppstått från de döda och den som bekänner Jesus som Herren och i sitt hjärta tror på hans uppståndelse har också del i hans död och uppståndelse, vår frälsning.

Med anledning av hur världsläget utvecklas är situationen sådan att det enda kloka är att söka Gud i bön. Det har varit Vägens vision från start; att kyrkan ska vända och tända! Att vi nu uppmanar till att vända om till Gud är mer en nödvändighet än en vision. I en tid då upprustning med vapenskrammel pågår för fullt är behovet av en annan mobilisering skriande för att inte säga avgörande. En mobilisering av Guds folk som gemensamt skall vända om till Gud i bön för landet och världen. Det tror jag de flesta med en tro på Gud håller med om. Ändå väntar vi ännu på det stora genombrottet. Endast Herren kan påverka utvecklingen vi nu är med om. Därför får vi nu vända om och låt oss söka bjuda in vänner och bekanta att be med oss.

Vägen har sedan månadsbrevet i januari bjudit in till ett första Vägen råd. Ett första möte hölls digitalt 13/2 och har ett nytt möte inplanerat den 16 april. För den som är intresserad att engagera sig i Vägens arbete kan höra av sig till info@vagen.me.

Det blev ett spännande samtal med många engagerade inlägg. Några punkter vi kom fram till på Vägenrådet:

• Vikten av små gemenskaper/husförsamlingar betonades av flera av de medverkande.
• Samlingar utifrån Carl-Eriks nio punkter för församlingstillväxt behöver uppmuntras, flera inom Vägen kommer gärna till församlingar och håller seminarier/workshops.
• 21-bönen blir inom kort digital 20.30-21.00. Vi behöver bli fler som kan leda den och många som deltar.
• Berätta för varandra om bönesvar!

På Vägenrådet den 16 april kommer Håkan Sunnliden dela tankar och erfarenheter om sitt arbete med husförsamlingar.

Vägen har i sambandet i bildande av föreningen fått ett nytt swishnummer: 1232369866 och ett nytt BG konto: 456-6030. Även om vi inte har någon medlemsavgift är det ett ypperligt tillfälle att sätta in en frivillig årsavgift på ca 200 kr eller mer. Om Vägen skall växa behöver vi pengar!

Till sist vill vi återigen uppmuntra dig att ta kontakt med Vägenmedlemmar i din närhet, du kan hitta dem i vårt postnummerprogram på hemsidan. Hör av dig till oss om du behöver hjälp att hitta/använda detta. info@vagen.me

Lars Sahlin, ordförande Vägens ledningsgrupp

En ångest går fram / och ofreden rister i livsträdets stam. Då kallar Guds Ande de kristna till bot, att bedja sig samman att världen må tro. O, lyft i vår söndrings och vilsenhetens natt / försoningens kalk. (Sv ps 64 vers 6)

Nyårsklockorna har ringt in ett nytt år, som vanligt efter att tv-tittarna undfägnats en avkortad version av Tennysons dikt utan de, uppenbarligen förgripliga, orden om den bidade Messias. Ändå är 2024 ett år när vi mer än någonsin behöver be om, som skalden skriver i sista strofen, ”andarna befrias ur själviskhetens sammansnörda band”, ett år när det hopp som den kristna tron ger och förvissningen om att Gud trots allt har världen i sin hand måste proklameras över hela Sverige.

Vi lever i en tid av stor oro. På den världspolitiska scenen, långt borta men också i vår omedelbara närhet. I vårt eget land, där klarspråket om att vi inte kan utgå från att vi för all framtid kommer att vara förskonade från krig fått stor uppmärksamhet. I våra hem, där inte minst barn och unga som översvämmas av obalanserad information ur grumliga nätkällor oroar sig för en oviss framtid.

I en sådan situation har kristna en stor och viktig roll att spela, en uppgift som ingen annan kan ta på sig. Vi måste envetet hålla fast vid vårt hopp och vi måste, som Petrus uppmanar oss (1 Petr 3:15), alltid vara beredda att ge var och en besked om vad hoppet grundar sig på. Vi måste göra vad vi kan för att hålla huvudet kallt och sätta saker i rätt perspektiv när vi möter frågor och förtvivlan. Och vi måste be, uthålligt och utan att förtröttas, för våra makthavare i Sverige och internationellt, för de människor som är direkt drabbade av krigets fasor, för alla dem som trots mörkret arbetar för fred och försoning, för våra medmänniskor som känner oro och ångest, för våra barn och unga om glädje i stunden och förväntan på framtiden. Ja, listan på böneämnen kan göras lång.
Nätverket Vägens medlemmar ber, mycket och ofta, ensamma eller tillsammans med andra. Men tänk om vi var och en skulle be ännu mera, ropa utan att förtröttas till Herren med våra egna ord eller med beprövade formuleringar från bedjare som gått före oss. I tider av nöd är Psaltaren en bibelbok att återvända till, gång på gång, med dess blandning av förtröstansfull tillbedjan och ångestfyllda nödrop.

Vägens gemensamma bön på måndagskvällarna klockan 21.00 är en utgångspunkt. Vi hoppas inom kort kunna lansera möjligheten för dem som så önskar att mötas digitalt vid den tidpunkten för att mer konkret kunna be tillsammans. Mer information om detta kommer!

Och mitt i allt mörkret finns det glädjeämnen. Många såg säkert SVT:s 30 minuter i december, där ärkebiskop Martin Modéus var gäst hos programledaren Anders Holmberg (det går fortfarande att se på svtplay.se). Frågorna var mångskiftande men inte så få rörde den kristna trons kärna. Och där var beskedet tydligt från ärkebiskopen – han har inte problem med vare sig Gud som skaparen, jungfrufödseln eller Jesu uppståndelse. Och han är beredd att stå för sin och kyrkans hållning när han utmanas. Sådant ger råg i ryggen till svensk kristenhet och den som tänker att det stöter bort dem som ännu står utanför behöver tänka om. Tydlighet, inte luddighet, är vägen framåt. Inte minst i orostider när de existentiella frågorna aktualiseras hos många som tidigare inte sett sig som sökare eller ens intresserade.

Elisabeth Sandlund, sekreterare Vägen

Till sist en möjlighet för Vägens medlemmar att komma samman under de närmaste veckorna:

söndag 11 februari BÖN för BOHUSLÄN. Bäve kyrka i Uddevalla kl 12.15 Förstärkt kyrkfika

BÖN för BOHUSLÄN 13.00-17.00 För Uddevalla och Alla kommuner

Lovsång: Marie och Anders Johansson

Peter Artman, Eva Lindhusen Lindhé, Håkan Gniste

SVERIGEBÖNEN

Info Peter 0707-992613

Vi vill tillönska alla Vägen-vänner en glädjefylld
och på alla sätt en välsignad jul.

Det har på många sätt varit en händelserik höst. Världen är i förändring. Då är det gott att vi får ha tryggheten i Gud som är densamme igår, idag och i all evighet. 
Vi ber att denna jul skall präglas av förväntan att få dela den glädjen som änglarna under julnatten förkunnade för herdarna på ängen: Var inte rädda, jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren (Luk 2:11).
Vi får gemensamt glädjas åt det oerhörda att Gud blivit en av oss i Kristus Jesus. Han som i ödmjukhet och ringhet kom till jorden och som när tiden är inne i makt och ära skall komma tillbaka.
Vägen hade en samling i S:ta Clara den 10 november som blev en mycket innehållsrik och inspirerande samling. Flera representanter från olika inomkyrkliga organisationer, opolitiska nomineringsgrupper och bönegemenskaper fanns på plats. Vi mötte ett tydligt budskap om att vägen för kyrkans framtid lyder: att hålla fast vid Guds Ord och att söka sig nära Jesu hjärta. När man samlas så här från olika håll ser man också att det på många platser runtom i landet spirar som glödhärdar av levande församlingsgemenskaper. Inte minst i S:ta Clara där vi var samlade. Hasse Bratt Hernberg delade om sin nya tjänst som direktor för S:ta Clara. Han berättar om sin bakgrund som diakon i Clara då han under 10 år arbetade nära Carl-Erik Sahlberg. Hasse säger att tjänsten i S:ta Clara är en tjänst på knä inför Herren. Ett arbete som också bär frukt för Guds rike. Vi ber om Guds välsignelse för det fortsatta arbetet.

Vägen-dagen gav prof. Torbjörn Aronsson inspiration till att skriva en ledare i Världen Idag, som fått spridning till många kristna: Läs artikel här...

I dessa mörka tider behöver vi alla uppmuntran. Här följer en länk till reportage i Svenska Dagbladet 17/12 som berättar om att kristen tro vinner mark i Sverige på många plan, inte minst i kulturlivet:
Länk till artikel på esvd.svd.se här...

Till sist vill vi påminna de medlemmar som är registrerade som aktiva att svara på de två frågorna som skickades ut 30/11 (om ni inte redan gjort det förstås). Gärna innan 10/1.

Vi i ledningsgruppen ser fram emot ett välsignelserikt år 2024 för vårt nätverk, med framgång för vår och Carl-Erik Sahlbergs vision för Vägen ( www.vagen.me ) och att vi alla skall hjälpas åt att sprida den inom kristenheten – för Vägen behövs, det har blivit alltmera tydligt!

Vägens ledningsgrupp genom Lars Sahlin

Vi lever i bistra tider med stor oro, för utvecklingen i världen och för läget i vårt land. Som kristna är vi kallade att ropa till Gud i förtröstan på att Han, trots allt, har situationen i sin hand. Nätverket Vägen vill bidra genom att uppmuntra till bön, gemensam eller enskild, och till att sprida det hopp som aldrig överger oss.

Alla medlemmar i Nätverket har redan fått inbjudan till Vägendagen i S:ta Clara kyrka i Stockholm fredagen den 10 november. Vi hoppas på god uppslutning, både under förmiddagen när vi får möta S:ta Claras nye direktor Hans Bratt Hernberg och under eftermiddagen när en rad företrädare för olika kristna sammanhang deltar i ett panelsamtal om dagsläget och om vägen framåt. Vi avslutar med S:ta Claras sedvanliga eftermiddagsbön 15.45 – 16.45. se program på; www.vagen.me Mer information senare. Kom och låt dig inspireras!

Ledningsgruppen för Nätverket Vägen vill också informera alla medlemmar om en administrativ förändring som gör det möjligt för oss att hantera vår ekonomi på egen hand. Bibelskolan.com, som hittills hjälpt oss med detta, har inte möjlighet att fortsätta och vi behöver därför ett eget organisationsnummer för att kunna öppna bankkonto.

Vi har valt metoden att starta en ideell förening med det begränsade syftet att sköta Nätverkets ekonomi och eventuella andra administrativa uppgifter. I Föreningen Nätverket Vägens Vägarbetare kan den bli medlem som aktivt arbetar för Vägens syften, exempelvis genom att vara medlem i ledningsgruppen eller ta på sig konkreta uppgifter på delegation av ledningsgruppen.

Styrelsen för Föreningen utgörs inledningsvis av delar av Nätverkets ledningsgrupp. För dig som är aktiv medlem eller stödmedlem i Nätverket Vägen innebär detta ingen förändring av ditt medlemskap utan Nätverket fortsätter sin verksamhet som hittills.

Ekonomi, ja. Nätverket Vägen har ingen vidlyftig budget. Men webbsidan kostar en slant att hålla i gång. Foldrar som presenterar Nätverket behöver tryckas och information spridas för att vi ska bli ännu fler som brinner för Carl-Erik Sahlbergs vision att Svenska kyrkan ska tända och vända. Därför tar vi chansen att i detta skede vädja till medlemmarna om en frivillig gåva/årsavgift som ger den nya Föreningen ett startkapital och Nätverket Vägen möjlighet att nå ut med budskapet.

Använd samma swishnummer eller bankgironummer som hittills till dess annat meddelas. Kom ihåg att märka ditt bidrag med Nätverket Vägen!

(NYTT) Bankgiro 456-6030

Swish 123 236 98 66

Tack för ditt bidrag! Och väl mött den 10 november!

Vägens ledningsgrupp genom Elisabeth Sandlund

En bön och fastedag den 24 september är utlyst i flera bönenätverk i Sverige. Det är bön för vårt land. Med det vill vi inbjuda att delta denna dag. Här följer kort information om innehållet:

”Blås i horn på Sion, pålys en helig fasta, lys ut en helig sammankomst. Samla folket, helga församlingen, kalla samman de äldste, samla de små barnen, också dem som diar vid bröstet. Må brudgummen komma ut ur sin kammare och bruden ut ur sitt gemak. Må prästerna, HERRENS tjänare, gråta mellan förhuset och altaret och säga: ’HERRE skona ditt folk och låt inte din arvedel hånas och bli till en nidvisa bland hednafolken. Varför skulle man få säga bland folken: Var är nu deras Gud’?” Joel 2:15-17

Vi uppmanar därför bedjare i Sverige att avskilja den 24 september till fasta och bön:

• Vi ödmjukar oss i egen rannsakan och personlig omvändelse! (Ps 139:23-24)
• Vi ödmjukar oss, ber om förlåtelse och upprättelse av Kristi kropp i landet
• för all kompromiss där Guds ord får stå tillbaka för samtidsandan (Matt 5:17-19).
• för partisinne och splittring som försvagar Kristi Kropp och förhindrar Guds rikes sak (Matt 12:25).
• för ledarskap, där det är otydligt och svagt och skapar förvirring och oro (Matt 15:12-14).
• Vi ber att Herren ska ta bort smäleken från sitt folk i Sverige och om en ny besökelsetid över vårt land! (Hab. 3:2, Apg. 4:29-31)

Ersätt gärna måltiderna under fastedagen med bön och be 3 ggr 30 min eller mer denna dag.

Vägendagen 10 november

Vägen välkomnar alla att vara med en heldag i St Clara kyrka. Nya direktorn i St Clara; Hasse Bratt Hernberg delar sina tankar om det nya uppdraget. Vi hoppas att även träffa församlingens nya präster Hans Weichbrodt och Johan Norén.

På eftermiddagen bjuds det in till ”kyrkomöte” med inbjudna representanter från olika inomkyrkliga organisationer där vi delar med oss om kyrkans utmaningar och glädjeämnen. Mer information kommer.

Kort rapport från ett zoommöte den 13 september

Vägens ledningsgrupp stod värd för ett zoommöte med inbjudna representanter från en rad olika inomkyrkliga organisationer, inklusive referenspersonerna för vägen: Anahita Parsan och Annelie Enochsson. Vid mötet behandlades ett förslag till tidningsartikel som Per Ewert och Elisabeth Sandlund har skrivit angående kyrkans befrielse från partipolitiskt inflytande och med tydlig adress till de kvarvarande partipolitiska nomineringsgrupperna. Vi bestämde att artikeln skulle skickas in i befintligt skick till en av de stora dagstidningarna. Förhoppningsvis blir den inledningen till en debatt som kan påverka de aktuella partipolitiska partierna att lämna kyrkopolitiken.

Så önskar vi er en välsignad fortsättning på hösten och att vi alla ska finna större glädje i Herren!

Ledningsgruppen
/genom Lars Sahlin

Vägen-vän!

Vi hoppas att du har/har haft en skön semester/ledighet denna på många sätt omväxlande sommar.

Vi i Vägens ledningsgrupp är nog på ”sparlåga” nu men vill iallafall sända en liten sommarhälsning till dig, vår viktige medlem. Vi vill med detta brev uppmuntra dig att under fortsättningen på sommaren få kontakt med andra medlemmar i din närhet för att kanske träffas, fysiskt eller digitalt, för utbyte av erfarenheter i församlingslivet, bön eller annat som du kan ha på hjärtat. T ex att du som inte längre känner dig helt ”hemma” i din församling via kontakter i Vägens nätverk kan finna nya, goda gemenskaper.

Hur gör man då? - den frågan är nog vanligare än vi trodde, så det är dags att uppdatera kunskapen om hur vi får kontakt med varandra:

1. Gå via hemsidan vägen.nu eller vagen.me och vidare till medlemsidorna (via de tre strecken uppe till höger); klicka på Hitta medlemmar och följ instruktionerna så kommer du till vårt s.k. postnummerprogram.

2. Klicka på Sverigekartan med pluppar, en för varje medlem, förstora upp kartan och zooma in på ditt närområde, klicka på några av dessa och upp kommer en ruta med en fråga om du vill skicka en fråga till den medlemmen och en ruta att fylla i (systemet lämnar av sekretesskäl inte ut medlemmars e-postadresser). Skriv ett meddelande om att du söker kontakt med den andra Vägen-medlemmen, skicka och invänta svar. Sedan är det upp till mottagaren att svara och resten av kontakten får ni sköta själva!

3. För dig som är aktiv medlem gäller att du har tillgång till hela medlemsregistret och kan söka kontakt med vilka medlemmar du vill. När du blev aktiv medlem svarade du ja på uppmaningen att kontakta andra medlemmar och vi uppmuntrar dig verkligen att gå vidare med detta!

Som vi tidigare berättat om så har Vägen begåvats med en samordnare för nätverket: Henning Andreasson som kommit i gång bra och tagit många kontakter i sommar, mest med aktiva medlemmar. Du får gärna kontakta Henning på adressen henning.andreasson@svenskakyrkan.se om du har frågor eller tips.

Carl-Erik Sahlberg ville med Vägen bygga ett starkt nätverk till stöd för vår Svenska Kyrka och då är det viktigt att nätverkets medlemmar har god kontakt med varandra - genom att verka för detta bidrar du till förverkligandet av Carl-Eriks viktiga vision!

Vi önskar dig en god fortsättning på sommaren och på dina kontakter - de kan bli till välsignelse för både dig och vår Kyrka!

Ledningsgruppen

På den tiden, så skriver evangelisten Lukas när Herrens ängel kommer med löftet om Johannes döparens födelse (Luk 1:5). Vid den tiden, skriver evangelisten Matteus när Johannes döparen påbörjade sin profettjänst (Matt 3:1). Tiden var inne.

Vilken tid befinner vi oss i? Såhär i midsommartid är tid för sol och bad. Det är också hög tid att påminnas om Johannes döparen. Låta sig inspireras av profeten Johannes.

När Jesus gick ut med budskapet om Guds rike förebådades det av Johannes, profeten banade väg för Jesus (Luk 3). Låt det vara en påminnelse nu när den efterlängtade semestern inleds. Låt oss frimodigt passa på att vittna om Jesus i sommar. Världen befinner sig i ett kritiskt säkerhetsläge, kyrkan håller på att slitas isär. Det finns bara en som kan rädda oss i denna skakiga tid. Så låt oss i sommar vända om till Gud i bön och be och få bryta med den utveckling vi befinner oss i. Johannes var en helt vanlig människa som Gud använde för uppdraget att bana väg för Jesus. Kan Gud göra så med en enda person, vad kan då Gud göra med alla oss, när vi vänder om till honom och ber om räddning?! Hjälp oss Jesus! Herre hör vår bön!

Även om sommaren är semestertid med sol och bad, så är det viktigt att vi möts. Använd söktjänsten på medlemslistor; Nätverket Vägen - Medlemssidorna (vagen.me)

Vägen vill tillönska en riktigt fin välsignad sommar 2023. 21-bönen på måndagarna tar paus tills augusti. 

Ledningsgruppen för Vägen
Lars Sahlin

Tack Gud, för glädjen i den helige Anden!

I detta månadsbrev presenteras två böneämnen för Kyrkan: 

Vi ber om öppenhet för den helige Anden i Svenska Kyrkan. Det är i Andens enhet Kristi kropp byggs upp (Ef kap 4:4).

Vi ber om kyrkans befrielse från partipolitiskt inflytande. Denna bön är ett nödrop till Gud för Svenska kyrkans överlevnad. Det är inte en bön mot partipolitiker, men en bön för kyrkans frihet. Det är inte en bön om individens frihet i en form av gnostisk anda, utan en bön för kyrkans gemenskap som Kristi kropps frihet där Kristus själv är huvudet och att hans folk ska vara fria att följa Honom så som vi känner igen Honom i Bibeln. (Vägens måndagsbön, 21-bönen, väntas framöver ha med en motsvarande bön.)

Rapport från två samlingar i april

Den 26 april stod nätverket Vägen tillsammans med Claphaminstitutet värd för en digital kyrkosamling. Deltog gjorde ledare från 16 inomkyrkliga organisationer. Vi är oerhört glada över att så många ville medverka. Det var den tredje samlingen i ordningen och var en fortsättning på det samtal som Carl-Erik Sahlberg initierade i St Clara kyrka dem 23 augusti 2021, läs mer här; vagen.me/News/#september-2021_02.

Det var i oron för kyrkans utveckling som vi möttes. Per Ewert, direktor på Claphaminstitutet, redogjorde i korthet för huvuddragen i sin avhandling och bok om hur Svenska kyrkan under ett politiskt partis inflytande de senaste 100 åren bidragit till sekulariseringen av Svenska kyrkan. Per uttryckte också sin tacksamhet för samarbetet med Vägen. Därefter följde ett samtal med Elisabeth Sandlund som moderator. Syftet med kyrkosamlingen är att för en stund föra samman kyrkans olika ”öar” för samråd och bön. Vi håller nu på att sammanställa erfarenheterna från mötet och tänker återkomma med mer information framöver.

Den 30 april stod Varnhems församling värd för en samling som Vägen tillsammans med Oasrörelsen och Sverigebönen bjöd in till med hjälp av prästen Peter Artman som nätverkare. Även på denna samling var Per Ewert inbjuden att tala om sitt arbete. Dagen inleddes med högmässa i Varnhems medeltida klosterkyrka. Efter mässan möttes man för måltid och föredrag på församlingshemmet. Efter Pers fördrag var det öppet forum med möjlighet att ställa frågor för de ca 50 engagerade deltagarna.

Vi välkomnar Vägens nya medarbetare: Henning Andreasson. Henning har uppgiften som samordnare för Vägen med uppdraget att söka kontakt med Vägens folk. Vi har tidigare uppmuntrat Vägens medlemmar att söka kontakt med varandra för bön och samtal. Detta arbete kommer Henning att fortsätta med och han kommer troligen att kontakta många av Vägens aktiva medlemmar framöver. Vi är mycket glada att Henning är med oss.

Till sist:
Det är så klart glädjen i den helige Anden vi i första hand vill fira. Och det som står högst i kurs i alla lägen är att få samlas i vår gemensamma tro och bekännelse på Jesus Kristus. Och det är Gud som ska ha all ära! All makt och ära tillhör Gud!

Vägen vill vara ett positivt hejarop bland systrar och bröder. Vi kan se och höra om så mycket gott som pågår för Guds rike runtom i kyrkan. Men det finns också ett motstånd som lägger likt en våt filt över mycket av den frimodighet och glädje som annars brukar prägla Guds barn. Det finns en tystnadskultur där man inte orkar eller vågar stå upp för sin övertygelse. En del känner sig ensamma och det är därför vi vill att många skall mötas och uppmuntra och be med varandra – ett av Vägens viktigaste syften! (Vägens vision och syfte är nu uppdaterade, se hemsidan och månadsbrevet för april)

Vi önskar alla Vägens medlemmar en Glad Pingst!

Ledningsgruppen för Vägen
Lars Sahlin

Vägen-vänner!

Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Nätverket Vägen önskar sina medlemmar en god och glad fortsättning på Påsktiden. 

Här följer några goda nyheter att förhålla sig till:

För det första:

Vägens vision och syfte behöver förtydligas. Ledningsgruppen har varit eniga om det ett bra tag och i år har vi fått värdefulla synpunkter från medlemmar på Vägensamlingarna i Göteborg och Gävle. Utan att förändra de grundläggande principer som Carl-Erik Sahlberg ville ha med, presenteras här de nya formuleringarna:

”Jag sökte efter någon som kunde bygga upp muren eller ställa sig i bräschen, så att jag inte behövde förstöra landet. Men jag fann ingen.” (Hes. 22:30, B2000) – detta bibelställe blev upprinnelsen för Carl-Erik Sahlberg att starta nätverket Vägen, och i denna anda finns nu:

Vägens vision och syfte 2.0

• Vägen är ett böne- och kraftnätverk för att Svenska kyrkan ska vända och tända– baserat på klassisk kristen tro med evangeliet om Jesus Kristus som grund
• Vägen vill vara ett positivt "hejarop", en röst som kallar samman goda krafter inom Svenska kyrkan och sträva för en kyrka fri från partipolitiskt inflytande
• Vägen är ett nätverk för kontakter mellan aktiva i Svenska Kyrkan; enskilda, organisationer och rörelser och Vägen verkar för inbördes stöd bland dessa
• Vägen vill inspirera till Bibelläsning, Bibeltro och med den Helige Andes hjälp verka för en folkväckelse i landet, i öppenhet för samverkan med andra kristna samfund
• Vägen vill samla medlemmar och sympatisörer till lokala, regionala och årliga nationella nätverks- och bönedagar

Vi är tacksamma för synpunkter, meddela dina eventuella synpunkter redan senast 25/4, för att sedan kunna fastställa vision och syfte efter eventuella justeringar: info@vagen.me

För det andra:

Vägen och Claphaminstitutet inbjudit ett antal inomkyrkliga organisationer till ett zoom-möte 26/4 för bön och samråd angående Svenska kyrkans befrielse från partipolitiskt inflytande.

Hör gärna av dig innan 25/4 om du har några tankar och synpunkter kring denna viktiga fråga, så kanske vi kan framföra dessa på mötet.

Vi återkommer givetvis efter mötet med information.

För det tredje:

På valborgsmässoafton arrangerar Varnhems församling tillsammans med Vägen, Claphamnstitutet, Oasrörelsen och Sverigebönen ett möte i Varnhems församlingshem med föredrag av Per Ewert om politiseringen av Svenska Kyrkan, m.m . Peter Artman skall vara med och informera om Vägen och vår verksamhet. Välkomna till Varnhem 30/4 ni som har möjlighet och bjud gärna med någon vän eller flera till mötet! Se info nedan.

Vi önskar dig en välsignad fortsättning på den vackra våren som nu äntligen har kommit!

Ledningsgruppen
gm Lars Sahlin, ordförande

Författaren och forskaren Per Ewert:

Sverige - ett av världens mest sekulariserade länder.
Hur kunde det bli så?

Söndagen den 30 april 2023 i Varnhem

• 11.00 Högmässa i Varnhems klosterkyrka
• 12.45 Sopplunch i Varnhemsgården
• 13.30 Landet som glömde Gud, Per Ewert, samtal.
• Bön och lovsång

Kata gård, utgrävningarna med spår av tidig kristendom, öppen under dagen. https://vastergotlandsmuseum.se/kata-gard-varnhem/

Välkomna!

För lunchen – anmälan; ann-mari.eng@svenskakyrkan.se  senast onsdag 26 april

Info: Emanuel Carlsson 0709-11 85 79; Peter Artman 0707-99 26 13

För det första:

Vägensamlingen i Gävle den 19 februari blev över förväntan. Dagen inleddes med Gudstjänst i Strömsbro fina kyrka där Lars Nilsson, ordförande i Oasrörelsen, predikade Ordet om Jesu vandring mot Jerusalem och mot korset. En välsignad stund! På den efterföljande samlingen på Strömsbro församlingshus delades en måltid och ett samtal om Vägens vision. Den övergripande visionen som myntades av Vägens grundare Carl-Erik Sahlberg lyder: Kyrkan skall vända och tända. En vision som föddes fram i den oro och sorg över Svenska kyrkans utveckling som Carl-Erik fick erfara under sina 50 år som präst - en vision om att samla kyrkans folk med en tro på Bibeln som Guds Ord till bön och att vi tillsammans blir en tydlig röst inom Svenska Kyrkan - och med den Helige Andes hjälp verka för en folkväckelse.

I den strävan är det oundvikligt att se det stora hindret som motverkar denna väckelse. Kyrkans inre sekularisering. Det som forskaren Per Ewert nu satt ljuset på med sitt arbete med att besvara frågan om hur landet Sverige kommit att bli världens mest sekulariserade och individualistiska land. Per Ewert höll ett högintressant föredrag där han visar på hur ett politiskt parti i en medveten strategi under de senaste hundra åren till stor del lyckats genomföra ett maktövertagande av Svenska kyrkan. Per Ewerts föredrag avrundades med öppet forum för frågor som sedan övergick i en stund av bön och lovsång.

För det andra:

Som du ser så är Vägen igång med inspirerande samlingar, senast i Göteborg och Gävle, närmast i Varnhem, Krokvåg (Jämtland) och Stockholm (information kommer). 
Nu undrar vi om det finns intresse för liknande samlingar på din ort eller i ditt närområde - hör av dig till info@vagen.me i så fall, så kollar vi vad som går att ordna. Du är givetvis välkommen att själv och tillsammans med andra arrangera mötet, så ber vi Per Ewert att vara med och tala utifrån sina banbrytande kunskaper.

För det tredje:

Vi påminner om uppmaningen i månadsbrevet för februari (https://vagen.me/News/#februari-2023) om fasta och bön för vårt land – det finns en befogad oro över utvecklingen i landet. Vi går nu in i stilla veckan, låt det bli en tid för bön och fasta.

Gud välsigne dig, dyre medvandrare på Vägen!

Ledningsgruppen
gm Lars Sahlin, ordförande

Nu säger Herren, skall ni vända er till mig med uppriktigt hjärta, under fasta, gråt och klagan. Slit sönder era hjärtan, inte era kläder, och vänd åter till Herren, er Gud.” (Joel 2:12-13)

Den uppmaning som profeten Joel förmedlade till Israels folk på 400-talet före Kristus är lika giltig i Sverige år 2023. Farorna är många, framtiden känns oviss, hopplösheten breder ut sig.  Men ett kan vi vara förvissade om, att Gud är densamme, ”nådig och barmhärtig, sen till vrede och rik på kärlek”. Det är bara till Honom vi kan vända oss i vår nöd.

Nätverket Vägen vill uppmuntra dig som är medlem att använda årets fastetid till att ropa till Gud om nåd och barmhärtighet, för kyrkorna i Sverige, för hela det svenska folket, för en värld där krig och katastrofer avlöser varandra i en ström som aldrig tycks sina.

Att fasta handlar om att avstå. Inte för avståendets egen skull, inte för att visa att man kan och få känna sig präktig utan för att få tid och kraft att fokusera på det som är det enda viktiga, relationen till Gud. Det är därför Jesus ser fasta som en självklarhet för sina lärjungar i alla tider.

Det finns lika många sätt att fasta på som det finns kristna. För vissa är det naturligt att dra ned på konsumtionen av mat och dryck under en längre eller kortare period. Andra välja att koppla ner sig från sociala medier och minska intaget av tv-tittande, podd-lyssnande eller nöjesläsning. Många tar chansen att träna upp sin givmildhet, att som Jesaja skriver ”dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum”. (Jes 58:7).

Vi vet att Vägens medlemmar året om läser Bibeln och ber, ensamma på sin kammare eller tillsammans med andra. Låt årets fastetid bli en period när avståendet öppnar möjligheten till ännu mer bibelläsning och ännu mer bön i förvissning om att vårt samfällda rop når fram till den Gud som har framtiden i sin hand.

Elisabeth Sandlund, sekreterare Vägen

Inledningsvis kommer en rapport från en lyckad Vägensamling i Göteborg den 21 januari. Drygt 60 deltagare möttes i Johannebergskyrkans lokaler. Samlingen inleddes information om Vägen och ett efterföljande samtal. (anteckningar från samtalet finns dokumenterat, om någon är intresserad maila: info@vagen.me) 

Därefter höll Per Ewert en högintressant och i allra högsta grad relevant framställning om sin bok: Landet som glömde Gud, baserad på hans nyligen disputerade doktorsavhandling där han påvisar hur Sverige genom politisk påverkan systematiskt förändrats till ett extremt sekulariserat och individualiserat land. Efter Per Ewerts föredrag gavs möjlighet till frågor och reflektioner.

Vi har glädjen att här meddela att Per Ewert även kommer till Vägensamlingen i Gävle den 19 februari. Samlingen i Gävle kommer ha ett liknande upplägg som den i Göteborg. Information, se nedan. 

Att nätverket Vägen kan erbjuda och ta del av Per Ewerts arbete ser vi som en välsignelse, då han i sin forskning visar hur politiska krafter styrt kyrkan i ideologisk riktning. Genom att belysa detta märkliga och i jämförelse med andra länder extrema läge kyrkan hamnat i, så kan det motivera oss att vända om till Gud och be till Gud att Svenska kyrkan ska vända och tända! Att riktningen för kyrkan blir teologiskt motiverad och grundad i Guds Ord istället för ideologiskt motiverad och grundat i ett politiskt parti. Enligt Carl-Erik Sahlberg så ska en kyrka som växer vara öppen för alla människor. Inte för allt, tillägger han. I Svenska kyrkans fall ser vi nu att man ytterligare vill snäva in i en riktning som skulle göra dem med en klassisk kristen tro andligt hemlösa. Vi vill inte det, och det kan motivera oss att börja be och arbeta för kyrkans befrielse! 

Frivillig årsavgift

Vi är nu i stort behov av nya bidrag. Dels för att vi får nya utgifter i samband med Vägensamlingarna.  Och dels har vi haft kostnader för hemsidan som behövdes uppdateras. Vägen föreslår en frivillig årsavgift på 100 kr (8,33 kr i månaden), det skulle rädda situationen den närmaste tiden. Passar på att rikta ett tack till dig som skänkt en gåva till Vägen i samband med vår tidigare vädjan.

Gåvor till nätverket Vägen kan inbetalas till
Bankgiro 456-6030
eller
SWISH-nummer: 123 236 98 66

Vägensamling Gävle - Landet som glömde Gud

Författaren och forskaren Per Ewert:

Sverige - ett av världens mest sekulariserade länder.
Hur kunde det bli så?

Söndagen den 19 februari 2023, 11.00-17.00

Strömsbro kyrka och församlingshem, Gävle.

Adress kyrka: Hillevägen 2. Församlingshem: Magasingatan 34

Program

• 11.00 Gudstjänst, Strömsbro kyrka, Lars Nilsson ordf Oasrörelsen
• 12.15 Enkel lunch på församlingshemmet
• 13.00 Vägen, information och vision
• 14.00 Landet som glömde Gud, Per Ewert
• 15.00 Fika
• 15.30 Samtal
• 16.00 Bön och lovsång

Kostnad för lunch och fika 150 kr-för matens skull meddela innan tis 14/2 att du kommer: sahlinlars950@gmail.com

VÄLKOMNA!

Avslutar med informationen att vi har ytterligare inplanerade Vägensamlingar under våren. En i Varnhem i Skara stift och en i Ragunda pastorat i Härnösand stift och en i Stockholm stift. Mer information om dessa samlingar kommer.

Lars Sahlin, ordförande Vägen

Ett nådens år

En händelserik höst och vinter i världen, i vårt land och kyrka. Man skulle vilja säga: tack vare nutidsmänniskans oerhörda intellektuella förmåga och vetenskapens och teknikens enorma framsteg så går vi en ljus tid till mötes. Men, det ser mörkt ut. Ändå envisas kyrkan att trumma ut budskapet om ett nådens år. Det är ingen slump att det är en åsna Jesus rider på när vi inleder adventstiden. Åsnan anses envis sägs det. Och envisheten kan i detta fall lyftas till en dygd. För från kyrkan har man traditionsenligt i både tider av välgång i tider av motgång kunnat höra en sång. En sång om Gud, en sång till Gud om glädjen att få fira att dagen är kommen då Guds ankomst är här. Ordet blev kött och tog sin boning ibland oss. Sången om inkarnationen och budskapet om nåden har sjungits och ekar än idag i en sönderfallen tid. I varje församling hörs budskapet om ljuset som upplyser mörkret.

Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus som profeten Jesaja har sagt (Jes 9:2)

Vad som är så uppmuntrande med att stå kvar i tron på Jesus är att vi får kasta ut ett ankare i framtiden. Att vi kan ta vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss (Heb 6:18). Det här är inget önsketänkande, utan vårt hopp har sin grund i vad Gud har gjort för oss. Att vi har; tillgång till, vår trygghet i och vår säkerhet förankrad ända innanför förhänget. Jesus öppnade vägen in i det heliga rummet och gemenskapen med Gud (Matt 27:51). Och Jesus ska komma med makt och härlighet (Matt 34:30).

Vi får tänka på det när vi oroas inför framtiden. Oavsett vad det gäller. Även när det gäller kyrkan. Finns det ett hopp för Svenska kyrkan? i sådana fall; vart går Vägen?

Det skakade till en del under senaste kyrkomötet. Frågan gällde; ska Svenska kyrkan ha rymd för en äktenskapssyn som delas av de som bekänner sig som klassiskt troende kristna?

Vi tror det. Räddningen finner man i det som redan glöder ute i församlingarna. Och vägen är att bygga vidare på det uppdrag som är kyrkan given; lärjungaskapet, dopet, gemenskapen, förkunnelsen av Guds Ord, bruket av Bibeln, bönen och nattvarden, mm. Det gamla vanliga skulle man kunna säga. Vad som måste förändras är glappet mellan det som händer i församlingarna och det som händer i kyrkomötet. Kyrkomötet måste avpolitiseras, annars är kyrkan inte fri. Det kan tyckas en lång väg dit, men den Vägen är möjlig. Låt oss börja be för kyrkans befrielse Libertas ecclesiae.

Tidigare har Vägen gått ut med uppmaningen om lokala samlingar för Vägens folk. Glädjande nog finns två inplanerade Vägensamlingar under våren:

• 21 januari i Johannebergskyrkan/församlingshemmet Göteborg. Dit kommer Per Ewert och delar sina tankar utifrån hans avhandling: Landet som glömde Gud: Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land (perewert.se)
• 19 februari i Strömsbro kyrka Gävle (program är under uppbyggnad)

Vidare information kommer skickas ut efter jul. Har du frågor: info@vagen.me

Lars Sahlin, ordförande Vägen

Kyrkomötet är över för det här året. 251 ledamöter, varav nästan hälften nyvalda, har tillsammans fattat beslut om Svenska kyrkans framtid efter intensiva debatter som drog ut på tiden och pågick framåt midnatt två dagar i rad.

En första reflektion är att det är viktigt i en demokratisk institution, som kyrkomötet är, att alla får komma till tals och att replikskiften kan äga rum. Men då måste också tiden planeras så att ledamöterna orkar vara aktiva. Annars är diskussionerna utan värde. Ambitionen att spara pengar genom att korta andra sessionen till två hela och en halv arbetsdag (förutom nomineringsgruppernas möten på söndagseftermiddagen) är förvisso lovvärd. Men 2022 fungerade det inte. Jag gissar att detta är en synpunkt som i olika tonlägen kommer att framföras av många i den utvärdering som sker.

Men detta hör till avdelningen formalia. Det viktiga är besluten. I särklass störst intresse tilldrog sig motion 83 med Socialdemokraternas gruppledare Jesper Eneroth som första namn, sekunderad av företrädare för Centern, Vänstern i Svenska kyrkan och Öppen kyrka. Hade den gått igenom hade Svenska kyrkan tagit ett olyckligt steg mot ett angiverisystem där präster som misstänks säga nej till samkönade vigslar skulle ha anmälts till domkapitlet för avkragning. Nu undveks det genom att först utskottet och sedan hela kyrkomötet avvisade förslaget med hyfsad marginal.

En stor lättnad förstås. Men det rimliga är att se beslutet som något som skapat ett andrum. Såväl de inom Svenska kyrkan som står fast vid att äktenskap ingås av en man och en kvinna som de som personligen accepterar samkönade vigslar men anser att båda hållningarna måste få finnas sida vid sida har anledning att oroa sig för framtiden. De biskopar som var uppe i debatten gav tydligt besked om att biskopsmötet är enig om en målbild där alla präster i Svenska kyrkan med glädje viger även man med man och kvinna med kvinna. Vägen dit går genom samtal med prästkandidater och genom utbildning.

Sensationellt? Nej, knappast. Just detta stod klart och tydligt uttryckt i biskoparnas brev från i våras. Den doktrin som gällt sedan 2009, när samkönade vigslar infördes i Svenska kyrkan, är uppenbarligen död och begraven, för där fastslogs att de två linjerna skulle anses likvärdiga och att frågan om äktenskapssyn inte skulle aktualiseras vare sig vid prästvigning eller vid tjänstetillsättning.

Den bistra sanningen är att många, kanske en majoritet, av dem som röstade för avslag på motionen gjorde det därför att de tyckte att den metod som föreslogs var olämplig, inte därför att dess syfte att bli av med klassiskt kristna präster (och i förlängningen andra anställda, för att inte tala om lekmän) är förfelat.

Ett andrum alltså. Och sådana är till för att utnyttjas konstruktivt och medvetet. Det gäller att vässa argument och hitta nya vägar framåt. Annars är risken, som jag ser det, överhängande för en kyrkosplittring. Och även om det går att undvika suger diskussionen i äktenskapsfrågan musten ur Svenska kyrkan. Vi har så mycket annat viktigt att göra, framför allt att nå ut med evangeliet till människor som längtar efter ett möte med den levande Guden, vare sig de formulerar det i ord och tanke eller inte. Och hur ska vi kunna göra det om vi fortsätter att attackera varandra? I mitt anförande i måndagens debatt citerade jag vers 3 i psalm 57: ”Med undran och med löje ser världen hur hon slits/av tusen tvister sönder och nekar sig Guds frid.”

Med det perspektivet är det uppmuntrande att kunna peka på att några mindre spektakulära men klart positiva beslut fattades. De allra flesta motioner avslås, många av dem på goda grunder och inte sällan därför att förslagen inte hör hemma på nationell nivå utan hos stift och/eller församlingar. Men bland dem som fick tummen upp märks förslaget att Svenska kyrkan ska utnyttja de kristna storhelgerna till att genomföra nationella kampanjer för att upplysa svenska folket varför jul, påsk och pingst firas. Syftet ska alltså inte vara att stärka Svenska kyrkans varumärke utan att lyfta fram kärnan i den kristna tron på ett sätt som de lokala församlingarna sedan kan anknyta till när de bjuder in till gudstjänster.

Ett annat glädjande beslut är att kyrkostyrelsen fått i uppdrag att se till att församlingsbyggande blir en väsentlig del av det som studeras på Svenska kyrkans utbildningsinstitut. Och att ett läroarbete ska påbörjas inom Svenska kyrkan för att fördjupa och bredda förståelsen av begreppet mission. Kyrkomötet vill också, åtminstone temporärt, rädda kyrkomusikerutbildningen vid Marie Cederschiöld högskola (tidigare Ersta Sköndal Bräcke) som staten tagit sin hand ifrån genom att Svenska kyrkan ger ett ekonomiskt bidrag så att studenter kan antas till våren.

Ömsom vin och ömsom vatten, alltså. Men många kommenterade att tonen vid kyrkomötena har ändrats till det bättre sett i ett lite längre perspektiv. Det talas helt enkelt mer tro, både i förkunnelse och i inlägg. Och även om vi pucklar på varandra friskt i debatterna rådde en anda av vänskaplighet över nomineringsgruppsgränserna.

Elisabeth Sandlund, sekreterare Vägen
Ledamot Frimodig kyrka, Stockholms stift

Oktobers månadsbrev innehåller en nyhet, ett erbjudande och en uppmaning.

Oktober går mot sitt slut. Nu i Allhelgonatider tänker vi särskilt på Carl-Erik Sahlberg, initiativtagare till Vägen, som gick ur tiden för snart ett år sedan, den 17 november 2021. Ledningsgruppen ser det som en primär uppgift att arbeta för att hans vision att få Svenska kyrkan att tända och vända ska förverkligas.

Nyheten först: Som bekant har Vägen två slags medlemmar, aktiva och passiva. Aktiva medlemmar har möjlighet att knyta band med andra medlemmar i samma stift genom att få tillgång till kontaktuppgifter. För aktivt medlemskap krävs minst en referensperson. De passiva medlemmarna får all information från Vägen och är självfallet välkomna i alla sammanhang men får inte del av andras kontaktuppgifter. För att bli Stödmedlem krävs bara en intresseanmälan.

Men hur roligt är det att bli kallad passiv? Ledningsgruppen har beslutat att ändra terminologi och i stället tala om aktiva medlemmar och stödmedlemmar. Ändringen kommer att genomföras på hemsidan och i andra sammanhang så snart som möjligt.

Villkoren för de två slagen av medlemskap förblir desamma. Men detta är också ett tillfälle att uppmuntra stödmedlemmarna att ta steget över till ett aktivt medlemskap. Vi tror att en av förutsättningarna för att Vägen ska ha framgång är att medlemmar knyter kontakter med varandra för uppmuntran, samtal och inte minst bön.

Och erbjudandet? En viktig nyckel till en positiv förändring i Svenska kyrkans församlingar är Carl-Erik Sahlbergs nio kännetecken på kyrkor som under tidernas lopp vuxit och haft framgång. Vi är flera i ledningsgruppen som gärna kommer på besök till ditt sammanhang och föreläser om de nio punkterna. Vi kan också leda samtal om hur de skulle kunna tillämpas på det lokala planet. Det kan bli exempelvis en spännande församlingsafton, ett intressant samtal vid ett kyrkkaffe efter högmässan eller en givande fortbildningsdag för arbetslaget.

Är det dyrt? Nej, vi är nöjda om vi får ersättning för reskostnader och om det behövs logi. Därutöver är vi givetvis tacksamma för en frivillig gåva till Vägen.

Visst låter det spännande! Hör av dig till info@vagen.me så hittar vi en lämplig tidpunkt.

Till sist uppmaningen: Att vara medlem i Vägen kostar ingenting. Vår budget är blygsam och det allra mesta görs med frivilliga krafter. Men visst har vi kostnader, till exempel för hemsidan och att producera informationsmaterial. Därför vill vi uppmana de medlemmar som har möjlighet att bidra med en frivillig årsavgift på förslagsvis 100-200 kronor. (Självfallet är vi glada även över större gåvor.) Vägens bankgiro är 456-6030 och vårt swishnummer är 123 236 98 66

Guds rika välsignelse!

Vägens ledningsgrupp genom Elisabeth Sandlund

Hallsberg har åtminstone tidigare varit en viktig knutpunkt för södra Sveriges järnvägsnät. Nätverket Vägens grundare och inspiratör, vår hemgångne vän Carl-Erik Sahlberg, hade en vision om ett Vägen-möte just i Hallsberg, och lördagen den 10 september blev det av. Vi var inte många men en synnerligen god skara av brinnande vänner från både kyrka och frikyrka, representerande både Norrland, Svealand och Götaland. Det gemensamma var att lyfta fram vikten av väckelse och önskan om att vår svenska kyrka tänder och vänder, med bönen som viktigaste kommunikation. Att den horisontella kommunikationen, som SJ svarar för, inte helt fungerar efter utlovad lista blev Vägens ledningsgrupp varse vid förmiddagens överläggningar, men trots tidsförskjutning blev de både angelägna och konstruktiva.

Efter lunch gästades vi av förre strängnäsbiskopen Jonas Jonson, som vid samtalet som Elisabeth Sandlund ledde, visade stor skärpa i analysen av dagens situation i kyrka och omvärld. Besvikelse anades, över att relationsförändringen mellan kyrka och stat inte blev som den önskats, men vi uppmuntrades också till frimodighet inför framtiden – trots det allvarliga världsläget – för kyrkans del. Många unga, duktiga studenter är på väg att bli präster eller har redan blivit det. Dagens värd, t f kyrkoherden i Hallsberg, Ingemar Söderström, deltog också i vår gemenskap.

Viktiga samtal i mindre grupper blev det över kaffekoppen, bl a om vad Nätverket Vägen konkret ka bidra med i framtiden. Den givande dagen avslutades inför Herrens ansikte i Adventkyrkan, där Edward Thomas anförde lovsången, Lars Sahlin ledde gudstjänsten och Owe Johansson predikade.

Och så vill vi kommunicera med våra vänner i Vägen om en viktig sak:

Vägen har numera kontaktpersoner i de flesta stift. Välkommen att skriva till en kontaktperson/stiftsombud i ditt stift och få information om lokala möten med Vägen-medlemmar. Om det inte är utsatt något möte än, be gärna stiftsombudet att han/hon sammankallar till ett sådant, på lämplig tid och plats. På dessa möten är det möjligt att träffa likasinnade och knyta kontakter, att samlas i bön för Kyrkan och vårt land, be för akuta situationen i världen, starta en bönerörelse för fred och trygghet, att få information om Vägen och om annat i Svenska Kyrkan av intresse.

Lista på Vägens kontaktpersoner/ombud i stiften:

• Lund stift; Mikael Grennstedt mikaelgrenstedt@hotmail.com
• Växsjö stift: Björn Lignell bjorn_lignell@hotmail.com
• Linköping stift: Marie Gyllenhammar? marie.gyllenhammar@live.se Skara stift: Rune Hjälm rune.hjelm2@gmail.com
• Göteborg stift: Peter Artman: a.p.artman@telia.com
• Karlstad stift
• Västerås stift
• Visby stift: Peder Fohlin: kisslings@telia.com
• Strängnäs stift: Stellan Bengtsson: stellanbengtsson@outlook.com
• Eva Lindqvist: evmlindqvist@hotmail.com
• Stockholm stift: Sven-Anders Bengtsson:  svenanders@me.com
• Uppsala stift: Lars Sahlin: sahlinlars950@gmail.com
• Härnösand stift: Håkan Lindström: lindstroemvasterede@gmail.com
• Luleå stift: Gösta Degerman gosta__46@hotmail.com

Välkommen också att ställa frågor och ge synpunkter och tips om Vägen! Gärna om hur vi bäst skall växa och bli en tydlig röst i Svenska Kyrkan som Carl-Erik önskade. Skriv till: info@vagen.me
Till sist, men inte minst:
Välkommen att ge en gåva till Vägens arbete, liten eller stor!
Vägens medarbetare får ingen ersättning för arbete, men det finns kostnader för Vägen-dagar, hemsidan, administration, m.m. som behöver täckas. Vi annonserar också på Facebook och ju mer vi gör det desto fler når vi, desto fler medlemmar kan vi bli och desto mer kan vi bli en tydlig röst inom kristenheten! (men det kostar också!)
Du kan ge din gåva via Swish nr 123 236 98 66
Skriv meddelande: Vägen.
Tack på förhand för ditt stöd till Vägen – på olika sätt!

Ledningsgruppen

Detta månadsbrev tillägnar vi Svenska kyrkans lekmannaförbund,

en trogen samarbetspartner till nätverket Vägen, som bl.a. i sin tidning Lekman i Kyrkan ofta lyft fram Vägen och dess syften. I årets sommarnummer har Vägen fått en helsida med information om oss tillsammans med en inbjudan till medlemmarna i Lekmannaförbundet att också bli medlemmar i Vägen, och då få sig tillsänt vår 21-bön varje måndag; därigenom förstärks denna bönegemenskap då vi möts i Anden ca kl. 21.00. Vidare får dess medlemmar också våra månadsbrev och all annan information som Vägen sänder ut.

Nu vill vi på motsvarande sätt lyfta fram Lekmannaförbundet för våra medlemmar, dels för att vi i mycket delar samma värdegrund, grundad på klassisk kristen tro, dels för att vi i viss mån kompletterar varandra, inte minst då Lekmannaförbundet har en struktur som Vägen inte har (men börjat bygga på):

Lekmannaförbundet har 135 lokalavdelningar runt om i Sverige – en möjlighet för dess medlemmar att träffas fysiskt för bön, samtal och gemenskap. Därför vill Vägens ledningsgrupp nu uppmuntra våra medlemmar att gå med i Lekmannaförbundet och därigenom få en ny möjlighet att träffa likasinnade och knyta kontakter samt delta i bön.

LÅT OSS NU KROKA ARM MED VÅRA SYSKON I LEKMANNAFÖRBUNDET GENOM ETT ÖMSESIDIGT MEDLEMSKAP!

Här nedan följer ett utdrag från Lekmannaförbundets hemsida samt en länk till denna där man enkelt kan ansöka om medlemskap:

Svenska kyrkans lekmannaförbund är en frivilligorganisation inom Svenska kyrkan som arbetar i trohet mot Svenska kyrkans bekännelse på församlingsnivå, stiftsnivå och riksnivå. Förbundet som bildades i ärkebiskopsgården i Uppsala 1918 med ärkebiskop Nathan Söderblom som dess förste ordförande har ca 135 lokalavdelningar (kårer), ca 5 000 medlemmar (kår-, grupp- eller direktanslutna) och utövar verksamhet inom samtliga stift.

• att samla kvinnor och män i alla åldrar till engagemang i och ansvarstagande för kyrkans alla uppgifter: gudstjänstliv, diakoni, undervisning och mission
• att fördjupa kunskapen om kristen tro och kyrkans liv samt främja kristen gemenskap
• att skapa opinion för kristna värderingar i samhället
• att vara ett forum för samtal om kyrkan och dess uppgifter och möjligheter
• att verka för en positiv och engagerande syn på lekmannaskapet och vara en röst för lekmän i Svenska kyrkan

Hemsida:

Ledningsgruppen

Nätverket Vägen inbjuder sina medlemmar att - på olika sätt - deltaga i två mycket angelägna böneinitiativ: för vårt land, inför valet och för våra skolor. Initiativtagare är prästen Peter Artman, Svenska Kyrkan på Orust. Se mer information nedan - varmt välkomna: Sverige behöver all bön landet kan få!

Vägens ledningsgrupp, gm Lars Sahlin, ordf

Två mycket centrala och angelägna områden att be in i är: vårt land, och de som växer upp.

Inför hösten påminns vi om detta genom skolstarten i mitten av augusti, och riksdagsvalet i mitten av september.

Två initiativ har tagit till att samla till bön så konkret, inte bara i vårt land utan också för att engagera folk i Europa.

Det är extra roligt att ta med Vägens medlemmar i detta.

Bara om vi är engagerade i vårt folk och de som växer upp kan kyrkan "tända och vända", eftersom detta ligger på Guds hjärta.

När skolan startar kan vem som helst ta initiativ att samla folk och kyrkor på orten till att kvällen innan vandra eller köra bil till ortens skolor
för att be för skolstarten där på plats.

En vecka innan valet samlas vi som vi gör en dag i september varje år i S:ta Clara kyrka till bön för vårt land.
Vi går en bönevandring till Rosenbad, Riksdagshuset och Storkyrkan. Se mer info nedan.

Men låt oss nu be in i detta:

Gud, vi ber dig för barnen och hemmen. Vi ber dig för våra skolor inför höststarten, för lärare, klasser och elever.

Vi ber om en förnyad fascination över hela Guds skapelse, ett nytt sökande att lära känna alltings ursprung och mål.

Vi ber om arbetsro och kunskapstörst. Samverkan mellan föräldrar och lärare i den gemensamma uppgiften

att lotsa barn och ungdomar in i ansvaret att ta hand om vår värld med omsorg och skicklighet.

Vi ber också inför riksdagsvalet i september.

Det står i bibeln att du leder de styrandes hjärtan som vattenbäckar, att du har makten.

Jesus Kristus, du som ska komma i makt att regera, led vårt land redan nu.

Peter Artman, präst på Orust

BÖN för LANDET
– inför valet, Stockholm
Måndag 5 september 2022

10.00 Samling i S:ta Clara kyrka för BÖNEVANDRING

Stopp vid Rosenbad, UD, Mynttorget (Riksdagshuset), Storkyrkan.
Försvarsdepartementet?
12.00 Lunchpaus

14.00 Bön i S:ta Clara kyrka "Plattform"

Gerd Pettersson-Lindgren och Dhan Hector – lovsång och tillbedjan

Birgitta Högman Svensson – från Tisdagsbönen i Riksdagshuset

Lars Sahlin och Elisabeth Sandlund från Nätverket Vägen

Lennart Fjell, Ann-Sofie Strand - Nationell bön

Olof Edsinger (SEA), Paul Orlenius (Citykyrkan) och Bo Nyberg (kristna friskolerörelsen) från Hopp för Sveriges referensgrupp:
Sverige i vågskålen / Församlingens reformation / Utbildning och nästa generation

Med flera... 17.00 Slut

Tisdag 6 september
Bön på zoom
19.00 på svenska, Peter Artman
20.00 engelskspråkig,
Robbert-Jan Perk, Nederländerna och Wolfgang Rathmann, Tyskland
21.00 slut

Medinbjudare:
Claphaminstitutet, SEA (Svenska Evangeliska Alliansen), YWAM (UMU), m fl

Uppdateras efter hand - Mejla och kolla!
Koordinator: Peter Artman, 0703 58 68 58
peter.artman@svenskakyrkan.se

Lars Sahlin, ordf
Vägens ledningsgrupp

Ja, nog är juni en ljuvlig månad – med blommande fläder och nyponros, med doftande schersmin, med varmare och ljusare dagar.

Och hur ser det ut i Kyrk-Sverige? Verksamheter tar sommarlov. Det blir på en del håll svårare att hitta en vanlig högmässa. I stället är det friluftsgudstjänster och musikandakter – och hyfsat många människor kommer, inte minst när det bjuds skön musik i sköna kyrkorum. Förkunnelsen är inte alltid så djuplodande, korta betraktelser över miljö och moral

Vägens veckobrev med böner har också sommaruppehåll. Men låt oss än mer under sommaren hålla Vägens vision vid liv: att be för Svenska Kyrkan, att den ska tända och vända.

Har det skett något mer i juni?

Ja, Svenska Kyrkan har fått en ny ärkebiskop. Martin Modéus. Han talar varmt om Jesus och tror på bönens betydelse. Det kanske inte lockar media så mycket, men låt oss hoppas att han får arbeta i fred med det som är verkligt väsentligt.

Tusentals studenter har sprungit jublande ut mot framtiden. Åtskilliga av dem – alltför få, men ganska många – är levande kristna med längtan och bön att Gud ska leda deras liv. En del av dem ger ett år på bibelskola eller som volontärer i kristet hjälparbete och har siktet inställt på att i studier och yrkesverksamhet få tjäna Gud.

För stiften har sommaren börjat med högtidliga vigningar av diakoner och präster. De bärs av en kallelse från Gud, inte att enbart bli någon slags andliga terapeuter, utan att bli brinnande förkunnare, i handling och ord, av frälsningens evangelium till en värld, som Gud älskar men som utan Jesus går förlorad.

Just nu är hundratals, kanske tusentals?, femtonåringar på konfirmandläger. I bästa fall – och de är nog ganska många – får de lära sig att be, att lovsjunga Gud, att hitta in i Bibeln. De får upptäcka att Gud är på riktigt, att Jesus är deras vän, den bäste, och att Anden förmår av ingenting skapa tro, hopp och kärlek i deras hjärtan. Och de kan få en vilja att hålla fast vid detta för framtiden.

Sommaren är också tiden för kristna konferenser och möten. Fler än tusen gladdes åt att få mötas till Oas-konferens nyligen på Gullbranna utanför Halmstad, efter två pandemisomrars uppehåll. Många grå och vita huvuden men närvaron av familjer med barn och tonåringar var också uppenbar. Och oss äldre påminde en av huvudtalarna, Andrew Watson från Guildford i England – en härlig biskop i 60-årsåldern, med stor kärlek till Sverige – att om vi någon gång sett ut över tomma bänkrader i kyrkan och tänkt, att ”det var bättre förr”, så behöver vi vara medvetna om, att klotet har många fler brinnande kristna nu, än när vi var unga! Sant!

Finns här material för ett bönenätverk som Vägen? Något att tacka för? Något att be om?

O, du, Guds Ande, kom och sänd den eld som kyrkan renar.
Oss alla med den glädje tänd som oss med dig förenar.
Ja, låt oss få med lovsång gå och vittna om ditt rike,
din kärlek utan like.         (Sv ps 712:3)

Owe Johansson,
Vägens ledningsgrupp

Allt som sker i världen är sannerligen inte Guds vilja. Därför har Jesus uppmanat oss som hans representanter på jorden att be att Guds vilja ska ske här såsom i himlen.

Gud gav från början människan sitt ord och uppdraget att härska över hela skapelsen. Han ville inte att vi skulle ge djävulen något tillfälle utan råda över synden som bedrar och förstör. Men människan svek sitt uppdrag och kom under den Ondes välde. Fast Gud iscensatte sin räddningsplan. Han utvalde ett folk och talade till dem genom profeter om en ny tid.

När tiden var inne sände Gud sin son för att fullborda räddningsplanen och återta makten till människorna. Människor som tog emot honom skulle befrias och få födas på nytt till att bli nya skapelser och bli som sonen. Sonen undervisade och tränade lärjungar att ta del i makten och i tro börja leva i ett rike av ett annat slag än det världsliga.

Efter att ha fullbordat sin uppgift lämnade Sonen jorden men delegerade sin makt till sina lärjungar så att de skulle kunna fortsätta befria och bota människor. Han hade undervisat dem och uppmanat dem att förbli i hans ords sanningar och att det skulle befria och bevara dem.

Han uppmanade lärjungarna att ta emot den Helige Andes kraft och gav lärjungarna uppdraget och arbetet att vittna för alla folk om syndernas förlåtelse genom omvändelse i hans namn intill den dag då hade han skall återvända till jorden.

Med tanke på alla illa medfarna och hjälplösa människor i denna värld uppmanade Sonen också oss som lärjungar att be. Vi skulle be om att bli sända som arbetare, för det behövs arbetare.

Ordet genom Paulus uppmanar till både bön med vår ande och bön med vårt förnuft samt till arbete.

Allt den frukt vi ser idag av människor som omvänt sig, tagit emot Jesus och lever i förlåtelse, sanning och befrielse är ett resultat av lärjungars bön och lärjungars arbete. Likaså, det Jesus och vi vill se ske kommer att hända som ett resultat av vår bön och vårt arbete idag.

Deltag om möjligt i bönen där du bor. Be gärna med i nätverket Vägens 21-bön varje måndag. Bönen blir början till fruktbart arbete.

Gud hör bön!

Nils Lidskog
Vägens ledningsgrupp

Vägendagen i Hallsberg 10 september 2022

Vägen inbjuder till en vägendag den lördag 10 september i Hallsberg. Det blir en dag med bön och lovsång, samtal och undervisning där vi avslutar med en gudstjänst på kvällen.

Plats: Församlingshemmet i Hallsberg, Kyrkogatan 1

Tid: 13.00 – 19.30 (cirkatider)

Program

• 13.00 Samling med bön och lovsång
  • Information om nätverket Vägen (ordf Lars Sahlin)
  • Samtal och frågestund Elisabeth Sandlund med gäst
  • Samtal med frågor om Svenska Kyrkans framtid och Vägens roll.
  • Lovsång, Edward Thomas leder
  • Carl-Erik Sahlbergs nio punkter för församlingstillväxt (S:ta Clara-prästen Nils Lidskog)
• 17.00 Middag
• 18.00 – 19.30 Kvällsmöte/gudstjänst med predikan, Lars Sahlin leder mötet, möjlighet till förbön

Anmälan till info@vagen.me

Kostnad 150 kr för middag och kaffe

(reservation för ändringar)

VÄLKOMNA!
Ledningsgruppen för nätverket Vägen

Många kurvor pekar åt fel håll i Svenska kyrkan. Det är inte underligt om vi som är övertygade över att hon har en fortsatt viktig roll att spela i ett Sverige där människors andliga längtan är lika stor som någonsin kan gripas av modlöshet.

Men det är inte hopplöst! Runt om i landet sjuder det av liv i det vi med ett välfunnet begrepp kallar glödpunkter. Finessen med glödpunkter är ju att de, om de är tillräckligt många och står i kontakt med varandra, kan tända den eld som får utvecklingen att vända.

Nätverket Vägen har genom våra stiftsombud börjat samla in exempel på stora och små sammanhang. Här är några exempel från söder till norr:

Lunds stift:

Knislinge-Kviinge pastorat - fint konfirmandarbete, många stannar kvar, undervisning av ungdomar, många ungdomsledare, ungdomskollektivet Lifehouse i Knislinge

Broby pastorat - samma glöd som i grannpastoratet Knislinge-Kviinge, har haft ett ungdomskollektiv i prästgården under många år.

Göteborgs stift:

Goda rörelser av liv och gemenskap, för Evangeliet och Kristi kropp på olika håll: Partille (Furulundskyrkan + Öjersjö kyrka), Lysekil, Orust, Uddevalla, Solberga, Johanneberg i Göteborgs stad.

Luleå stift:

Kalix församling – gryende Gudslängtan!

Inte så illa! Men vi är övertygade om att det finns ännu fler. Månadens uppmaning och utmaning till alla i nätverket Vägen är att fylla på listan. Hör av dig med ett mail till johansson.owe@icloud.com Berätta vilket sammanhang det gäller och varför just det utgör en glödpunkt.

Vi behöver uppmuntra och inspirera varandra. Bara då kan vi få Svenska kyrkan att tända och vända.

Ledningsgruppen genom Elisabeth Sandlund och Owe Johansson

Vägen-möte med referenspersoner och företrädare för kristna organisationer

Den 15 mars stod nätverket Vägen värd för en digital samling med inbjudna representanter från olika inomkyrkliga organisationer. Samlingen var en fortsättning på det samtal som Carl-Erik Sahlberg påbörjade den 23 aug 2021 i S:ta Clara kyrka.
Mer om mötet här...
Här följer några sammanfattande tankar från det mötet:

Omvärlden genomgår dramatiska förändringar. Först pandemin och nu kriget i Ukraina. Frågan ställs av en deltagare: Gör vi det vi ska som kyrka? Många söker och vill växa. Möter kyrkan detta behov?

Det är ingen hemlighet att Svenska kyrkan har ett stort bekymmer med sitt arbete att vara kyrka, att möta människors längtan efter Kristus. Någon nämner den inre sekulariseringen. Vilket syns i den påtagligt sjunkande dopfrekvensen. Detta har även uppmärksammats i kyrkomötet där man beslutat att satsa på en riksomfattande kampanj för att informera om att dop är ett erbjudande som gäller alla åldrar.

Vad som kom att prägla samtalet i övrigt var något som kan beskrivas som en motkraft mot inre sekularisering. Det pågår mycket gott runt om i Svenska kyrkan. Det startar en ny bibelskola för ungdomar i Göteborg. Det förbereds en stor samling i Stockholm, där man i förberedelserna haft kontakt och fått många positiva gensvar från flera församlingar. En församling i Uppsala samlar många barnfamiljer. En kristen studentorganisation är på väg att återhämta sig och erbjuder nu en treårig utbildning för ungdomar.

I bönenätverket Vägen har vi tagit fasta på ett uttryck som Yngve Kalin berikat oss med: glödpunkter. Och det är dessa glödpunkter vi vill upptäcka, ta rygg på, för vi tror att det kan vara till uppmuntran för den som vandrar i tåredalen. Trots pandemi, trots ett nytt säkerhetsläge betonas på mötet hur viktigt det är att bibelundervisningen och lovsången inte tystnar. Man betonar vikten att fokusera på Jesus Kristus. Någon sa: skillnader får rätt plats om vi tillsammans lär oss att älska Herren Jesus, i sammanhang det skett har man fått uppleva bönesvar.

I bibelundervisningen i den gemensamma bönen, i lovsången kan en kärlek till Jesus födas fram. Och ur detta kommer det som flera av deltagarna lyfte fram i samtalet: Diakoni. Carl-Erik har sagt att diakoni är kyrkans framtid. Vi kan nu se att han kan haft rätt. I en situation där man förbereder sig för att ta emot flyktingar kan vi se hur bön och diakoni förenas. Frågan är hur kyrkan griper sig an bönen för Ryssland? Hur griper vi oss an bönen med den ortodoxa kyrkan så att den vågar vara en motkraft mot makten? Diakonin beskrivs som en viktig väg för människor att upptäcka Jesus. Många längtar. Att möta de mest utsatta är också en väg att möta alla övriga. Allt detta är en stor utmaning som kan föra Guds folk samman.

När ett bönenätverk i en kyrka i kris kallar ledare från en rad inomkyrkliga organisationer kan det tyckas märkligt att det inkommer så positiva rapporter. Förnekelse kanske någon tänker? Nej, det glöder på sina håll. Som små härdar. Och tecknen är: där Guds församling är samlad är Kyrkan. Där Ordet rätt förkunnas, där lovsången ljuder, där man ber, där brödet bryts och delas med den hungrige, där man möts och får bekänna sin kristna tro, där man möter nåden i syndernas förlåtelse, där människor kommer till tro på Jesus, där man har blicken fäst på Jesus, där man har sin fasta punkt i livet i Guds levande Ord. Då kan världen runtomkring skaka utan att man förlorar kursen, det öppnas en väg med Gud, Gud som är vår tillflykt och vår styrka.
Här är vägen, följ mig, säger Jesus.

Lars Sahlin, ordförande Vägen

FÖRST OCH FRÄMST uppmanar jag till bön och åkallan, till förbön och tacksägelse för alla människor, för kungar och alla som har makt, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på allt sätt fromt och värdigt. Att be så är riktigt och behagar Gud, vår frälsare, som vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. (1 Tim 2:1-3)

Vi har de senaste dagarna fått se och höra om en farlig utveckling i Europa. Ryssland har invaderat Ukraina. Konsekvenserna av de senaste dagarnas händelser är svåra att överblicka. Vi kan bara hoppas det blir kortvarigt. Låt oss gemensamt be för människorna i Ukraina, vi ber också för Rysslands president. Vi ber om fred, så att vi kan leva ett tryggt och stilla liv. Vi ber också att sanningen skall komma i ljuset. I Jesu namn, amen

Vägens ledningsgrupp har det senaste året genomgått en del förändringar. Att nätverket Vägens grundare och ständige rådgivare Carl-Erik Sahlberg har flyttat hem till Herren kommer naturligtvis att påverka vårt arbete. Carl-Erik har tidigare sagt: det finaste en människa kan bli är ett tacksägelseämne. Vi tackar Gud för Carl-Erik. Och vi ber att hans arv skall fortsätta bära frukt för Guds rike i Sverige. Overa Sahlberg, Carl-Eriks änka, som dessutom är präst, kommer att efterträda Carl-Erik som Vägens rådgivare. Andra förändringar är att vår tidigare ordförande Anders Åström har avgått. Vi tackar Anders för hans väl utförda arbete. Anders blir kvar som referensperson för Vägen. Ny ordförande är undertecknad: Lars Sahlin. Jag har funnits med i nätverket Vägens ledningsgrupp sedan 2018. Elisabeth Sandlund är ny sekreterare. Dessutom har Vägens ledningsgrupp förstärkts med två nya mycket goda vänner i Kristus. Den ene är Lars Nilsson, nyss pensionerad kyrkoherde och kontraktsprost från Söderhamn. Den andre är prästen Edward Tomas från Uppsala. Vi välkomnar dessa två på det varmaste.

Det finns inga förändringar vad gäller Vägens vision. Vi står fast vid visionen att Svenska Kyrkan skall vända och tända. Vi fortsätter att be tillsammans. Vi står fast i tron på att Vägens gemensamma bön gör skillnad. För vi tror att Gud inte har övergett Svenska kyrkan.

Lars Sahlin

I Ulrika Eleonora kyrka i Söderhamn där jag varit kyrkoherde i 32 år, har vi fantastiskt vackra korfönster. De beskriver födelsen, uppståndelsen och himmelsfärden. Så finns där ett litet med en duva på som får stå för pingsten. De båda fönstren som illustrerar uppståndelsen och himmelsfärden påminner om varandra, speciellt på ett sätt. Herren Jesus Kristus avbildas med båda händerna lyfta, men på den högra handen är lillfinger och ringfinger nervikta så att de tre övriga fingrarna framträder tydligt.

I vår kyrkas tradition är detta gesten biskopen använder sig av vid välsignelsen. Det finns en hel del meningar om vad denna gest står för. Ett segertecken, en bild för treenigheten m.m. Säkert är det så att den kan rymma flera betydelser samtidigt.

För mer än trettiotvå år sedan, när jag var kyrkoherde i Undersåker i Jämtland, fick jag lära mig ytterligare en betydelse som jag burit med mig. I våra gudstjänster fanns ofta en ung man som tillhörde den kaldeiska folkgruppen. Han kom senast från Jordanien. Jag minns inte varför, men han kom och berättade något fantastiskt för mig. Så här sade han:

"Kungarna i det gamla Persien och andra orientaliska länder förväntade sig en oreserverad underdånighet av sina landsmän, underlydande och tjänare. Kort sagt alla. Att närma sig kungen utan tillåtelse medförde livsfara."

Vi kan känna igen detta från Ester 4:11. Ester visste att om hon kom in på den inre borggården utan att vara kallad, var det med fara för livet om inte kungen räckte ut sin guldspira. Då kunde man gå ända fram till kungen.

Så berättade han om hur gången fram till kungens tron kunde vara mycket lång. På vägen fram till kungen var varje undersåte tvungen att krypa, fram till dess att kungen lyfte sin högra hand, med tummen, pekfinger och långfinger tydligt synliga. Den gesten betydde "res dig upp och kom hela vägen fram till mig, var inte rädd, du har fullt tillträde till mig".

När jag ser vår Herre avbildad på det sättet tänker jag på kungen som har all makt, men som till var och en av oss, av nåd säger "res dig upp och kom hela vägen fram till mig, var inte rädd, du har fullt tillträde till mig".

Gesten är inte bara ett segertecken, ett treenighetstecken utan också ett nådestecken. När du någonstans ser en sådan bild, eller kanske rent av får vara med och bli välsignad av en av kyrkans biskopar, tänk dig då den allsmäktige kungen, Kungars kung och herrars Herre som i det ögonblicket reser dig upp och drar dig till sig. Av nåd!

Lars Nilsson, Ledningsgruppen

Vänner!

Vi vill önska alla vägens medlemmar en välsignad jul. Som december månadsbrev kommer här en hälsning från Carl-Eriks andaktsbok: Allt det goda vi har i Kristus. Samma vecka som Carl-Erik fick komma hem till Herren handlade texterna i den boken uteslutande om vägen till himlen och hoppet om uppståndelsen. En tillfällighet? Nej, ett vittnesbörd om Guds omsorg. Må Gud välsigna er alla!

20 NOVEMBER

PÅ VÄG TILL HIMLEN: EN TILLTUFSAD I VÄNSTRA HANDEN

”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig”.
(Matt 25;40)

Jag håller Jesus i högra handen på väg till himmelens strand. Vem håller jag i vänstra handen då? Mamma? Min fru? Ja, fina personer. Nej, i vänstra handen fattar jag en ”tilltufsad”, en lidande, nödställd människa. Kanske blir handen lite mer smutsig – men det gör ingenting. På himmelens strand läser jag också en del vägskyltar: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.” (Matt 25:40) och ”Gå du och gör som han!” (Luk 10:37)

Jag hoppas jag på himmelens strand igen får se den man, som jag en söndagseftermiddag stötte på när han satt på en bänk på Gävle centralstation – en rödmosig, trött, med ett plåster på huvudet. Jag frågade honom hur han mådde? ”Inge vidare”, svarade han. ”skulle du då inte behöva bli frälst?” frågade jag. ”Jo!” kom svaret ögonblickligen. Och så bad jag en enkel bön med honom. Det skulle vara roligt att träffa honom i himlen. Hoppas jag känner igen honom. Det är nog inte helt enkelt. Han ser ju helt fräsch ut där och plåstret i pannan är ju borta.

Utdraget ur Carl-Eriks andaktsbok "Allt det goda vi har i Kristus" publiceras med tillåtelse från Semnos förlag.

Nedan följer ett minnesord över Carl-Erik som har publicerats i Svenska dagbladet.

Carl-Erik Sahlberg, 1945–2021

Prästen, kyrkohistorikern, missionären och författaren Carl-Erik Sahlberg har avlidit i Tanzania i en ålder av 76 år. Hans närmaste är hustrun Overa och barn med familjer.

Under sina mer än fem decennier som präst svarade Carl-Erik Sahlberg för en enastående gärning, i S:ta Clara kyrka i Stockholm där han var ansvarig för arbetet bland dem han kallade ”de tilltufsade” i 25 år, i Tanzania som prästutbildand missionär på 1980-talet och bland föräldralösa barn och bibelskoleelever efter pensioneringen 2012, som författare till mer än 30 böcker och som lärare i bland annat kyrkohistoria.

Carl-Erik inspirerade församlingar i skilda samfund runt om i Sverige genom studiebesök i S:ta Clara och predikoresor runt om i Sverige, den sista bara ett par månader innan han gick ur tiden. Carl-Erik var en sann ekumen men hans hjärta brann särskilt starkt för Svenska kyrkan, som han med inspiration från fornkyrkan kallade ”mamma kyrkan”. Han såg med sorg på urvattnad förkunnelse och fallande kurvor för snart sagt allt från medlemsantal till begravningar. Han var besluten att arbeta för att få Svenska kyrkan att vända och tända, att hitta tillbaka till kärnan i det kristna budskapet, med Bibeln som fast grund och där Jesus Kristus alltid står i centrum och beroendet av den helige Ande bejakas.

I det syftet tog Carl-Erik initiativ till nätverket Vägen där präster, diakoner, andra anställda och lekfolk som delar hans vision stöttar och inspirerar varandra. Under den sista sträckan av jordevandringen stod Vägens framtid och utveckling högt på hans dagordning. Under hans Sverigebesök i höstas var han värd för en Vägendag i S:ta Clara där representanter för en rad inomkyrkliga organisationer möttes för interna överläggningar och ett offentligt panelsamtal om Svenska kyrkans framtid. Kyrkohistorikern Carl-Erik betecknade själv samlingens bredd och mångfald som ”kyrkohistorisk”.

Nätverket Vägen blir aldrig riktigt detsamma utan eldsjälen Carl-Erik Sahlberg. Han inspirerade och drev på oss andra och fick oss att åstadkomma mer än vi trodde var möjligt. Ingen kan ta över hans roll, som bottnade i hans breda kunskap, stora erfarenhet och aldrig sinande energi. Men en av Carl-Eriks styrkor var att han byggde för framtiden. Det gäller verksamheten i S:ta Clara, som har fortsatt att utvecklas och växa även efter att han lämnade ledarskapet. Och det gäller nätverket Vägen, som i en tid som denna har en stor uppgift att fylla för Svenska kyrkans och svensk kristenhets framtid.

För ledningsgruppen för nätverket Vägen

Anders Åström, ordförande i Vägens ledningsgrupp

Elisabeth Sandlund, vice ordförande

Prästen, missionären kyrkohistorikern, författaren, de tilltufsades vän, de föräldralösa barnens välgörare och initiativtagaren till Vägen Carl-Erik Sahlberg (1946-2021) har gått ur tiden.

”Det finns värre saker för ett Guds barn än att få gå hem till Jesus”, sa Carl-Erik i panelsamtalet på Vägendagen i S:ta Clara den 23 augusti. Han var märkt av sjukdom men fast besluten att fortsätta sitt arbete för Guds rike både här i Sverige och i Tanzania.

Vi är många som sörjer en Gudsman som, ständigt med Jesus Kristus i centrum och i den helige Andes kraft, arbetade för att sprida evangelium i ord och handling. Hans betydelse för svensk kristenhet kan knappast överskattas. Outtröttligt visade han vad kristen tro innebär i praktiken när han böjde sig ner till den som låg i rännstenen för att ge upprättelse och en ny start. Den verksamhet han byggde upp i S:ta Clara har inte bara räddat oräkneliga människoliv utan också inspirerat andra till efterföljd. Många vill lyssna till honom och så sent som i september genomförde han en predikoresa runt om i landet innan han återvände till Tanzania.

Carl-Erik lämnar ett rikt arv efter sig, ett arv som förpliktar. Det gäller hans diakonala verksamhet i S:ta Clara och i Tanzania. Och det gäller nätverket Vägen. Carl-Eriks initiativ bottnade i att han brann för att Svenska kyrkan, ”mamma kyrkan”, skulle vända och tända, hitta tillbaka till den kristna trons kärna och därmed nå ut med budskapet till svenska folket.

Vi hedrar honom bäst genom att fortsätta att arbeta i hans anda, att inte ge upp våra ansträngningar att samla dem som bärs av samma vision för att gemensamt nå resultat.

Vi tackar Gud för Carl-Erik och allt han fått betyda i så många människors liv under en lång prästgärning. Vi omsluter hans hustru Overa och barnen med våra förböner. Gud, ge dem styrka i sorgen och kraft att gå vidare.

”Jag ska leva resten av mitt liv i Tanzania. Där ska jag dö och där ska jag begravas i Afrikas röda jord”, sa Carl-Erik när han lämnade Sverige efter sin pensionering vid 67 års ålder. Han får som han ville. Begravningen äger rum i Marangu, Tanzania, den 25 november. Nu på söndag, den 21 november, hålls parentation under högmässan i S:ta Clara. En särskild minnesgudstjänst planeras att hållas inom kort. Information finns på www.clarakyrka.se.

Anders Åström, ordförande i Vägens ledningsgrupp

Elisabeth Sandlund, vice ordförande

Jag har alltid Herren inför mig, när han står vid min sida vacklar jag inte. Därför gläds mitt hjärta och jublar, min kropp är i trygghet, ty du lämnar mig inte åt dödsriket, du låter inte din trogne se graven. Du visar mig vägen till liv, hos dig finns glädjens fullhet, ständig ljuvlighet i din högra hand.
Ps 16:8-11

Vänner!

Detta månadsbrev innehåller några goda nyheter: biskop em Lars-Göran Lönnermark går in som referensperson för vårt nätverk och EFS-prästen Edward Thomas, Uppsala är villig att engagera sig i Vägen. Det har ju varit ett av mina bönemål och bönearbeten, att vi skulle få med oss – förhoppningsvis många – från våra invandrarkyrkor.

Jag har bett förre kyrkoherden Yngve Kalin i Hyssna att ge sitt bidrag till månadsbrevet. Det bygger på en intervju som gjordes med honom för en tid sedan i Världen idag. Yngve Kalin är ordförande i Kyrklig Samling och deltog i samlingen med representanter från olika klassiskt-kristna riktningar inom svenska kyrkan den 23 augusti I S:ta Clara.

När jag så nämner S:ta Clara så hoppas jag det inte undgått någon att det sänds åtta gudstjänster därifrån denna höst (plus repriser måndagar). Det har förmodligen aldrig hänt i SVT:s historia att så många gudstjänster sänts från en och samma kyrka under så pass lång tidsperiod. Något att glädjas över och tacka Gud för!

Solig hälsning från Kilimanjaro med månadens bibelord 2 Krön. 26:5

Carl-Erik Sahlberg

Här följer så Yngve Kalins bidrag:

Min fru, Ingela, och jag åkte 1980 ut till Swaziland som missionärer. När vi flyttade hem till Sverige tio år senare upptäckte jag att Svenska kyrkan på stifts- och riksplanet var totalt förändrad. Jag kände inte längre igen min kyrka. Det var en smärtsam upptäckt.

Jag märkte, att Svenska kyrkan höll på att genomgå en radikal förändring. Den verkligt stora förändringen skedde sedan vid kyrkomötet i juni 1999. Då togs ett par ödesdigra beslut. Dels beslöt man att stiftens ställföreträdande arbetsledarskap av prästerna skulle upphöra, de skulle i stället bli lokalanställda av pastoraten. Dels att ledamöterna i kyrkomötet skulle bli direktvalda vid allmänna kyrkoval och inte ha sin bas i de lokala församlingarna. Dessa båda beslut banade väg för en ökad politisering. Förhandlingarna den 9 juni 1999 resulterade i ett avlövat episkopat [biskopskollegium], där biskoparna inte hade rösträtt i kyrkomötet. Under drygt femtio år har Svenska kyrkan omvandlats och blivit en tummelplats för olika krafter, däribland politiker som berett vägen för modernistiska teologiska strömningar.

Om kyrkan i denna situation ska kunna överleva på sikt så måste den genomgå en grundläggande reformation, både teologiskt och strukturellt. Det är till exempel orimligt med partipolitiska grupper som bas för det kyrkliga beslutsfattandet. Politiska partier är inte schizofrena – de kan inte samtidigt vara sekulära och religiöst neutrala och i nästa stund, om än halvhjärtat, instämma i Kyrkoordningens portalparagrafer, det vill säga kyrkans tro, bekännelse och lära, och stå upp för dem.

Det finns trots allt ett antal parallella strukturer som har växt fram i Svenska kyrkans sammanhang: inomkyrkliga rörelser av olika slag, däribland Kyrklig samling, Oasrörelsen med flera. Det finns också spridda församlingar över landet som fungerar som glödpunkter i sin omgivning. Vad gäller andligt ledarskap kan man konstatera: ett sådant är inget som någon kan ta sig själv, men det är uppenbart att många personer, både präster och andra, har stått fasta under alla dessa förändringar. De har känts igen och fungerar som andliga ledare.

Vi har anledning att erinra oss biskop Bo Giertz syn på saken. Han menade att det finns få kyrkor i världen som har ett så rikt arv som Svenska kyrkan. Det handlar om arvet från fornkyrkan och reformationen, från ortodoxin och väckelserörelserna. Han bejakade också högkyrkligheten, och på äldre dagar ställde han sig också positiv till den karismatiska rörelsen.

Det är ett rikt arv vi har att förvalta och trotsigt kämpa för. Och vi behöver ständigt erinra oss att ”uthållighet är vad vi behöver för att kunna göra Guds vilja”, som aposteln påminner oss om i Hebreerbrevet.

Yngve Kalin

Väl hemma från fyra veckor av predikande och undervisning i Sverige och med mitt älskade S:ta Clara som bas, så har jag glädjen att skriva ännu ett månadsbrev för er medlemmar i nätverket Vägen med målsättningen att på klassiskt-kristen grund be och verka för att svenska kyrkan ska vända och tända och i den målsättningen få vara ett “positivt hejarop” till alla goda krafter i Svenska kyrkan.

Från de fyra veckorna i Sverige minns jag förstås Vägendagen den 23 augusti i S:ta Clara. Hovpredikanten och biskopen Johan Dalman gästade oss och i samtalet med honom framgick att han betonade bön och klar kristen förkunnelse som en väg att ge Svenska kyrkan liv. Den stora utmaningen för honom var de kyrktrognas modlöshet när man såg medlemstapp och dåligt besökta gudstjänster.

Samlingen efteråt med deltagare från EFS, Kyrklig Samling, Frimodig kyrka, Oasrörelsen, Kristdemokrater i svenska kyrkan och Evangeliska Brödraförsamlingen kändes nästan som kyrkohistoria. Det händer inte ofta och kanske faktiskt aldrig förut har hänt, att dessa goda rörelser fick mötas kring samma bord på detta sätt. Elisabeth Sandlunds samtal med dem var minnesvärt och jag passar på att tacka ledningsgruppen för planeringen av denna dag.

De fyra veckorna i Sverige präglades också av kyrkofullmäktigevalet och debatten och inläggen före valet. Om jag får välja ett inlägg, så kanske jag främst minns Sofia Jönssons, som publicerades i Aftonbladet den 15 september med rubriken ”Jesus är herre – inte politikerna eller folket”. Hon argumenterade för att partipolitiken skulle försvinna från Svenska kyrkan. Kyrkan är, fortsatte hon, ”inte ett museum, en scen, ett socialkontor. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus” men ”i alla tider har människor gjort sitt bästa för att göra kyrkan till något den inte är. Biskopar har predikat trohet till kungens krig ... och i vår tid har de lurat oss att tro att Svenska kyrkan är en NGO som bedriver lobby om klimatet”.

Själva valet utföll så, att samtliga partipolitiska grupperingar (förutom Vänstern) gick tillbaka. Valets stora vinnare blev Posk. Om man ska tala om någon trend ur årets val, så är det väl det, att en allt större opinion tycker att kyrkan inte ska styras av politiker, som kanske har liten eller ingen förståelse för kyrkans andliga budskap, utan ska ledas av kyrkans eget trogna kyrkfolk. Ett av mina privata böneämnen är just att kyrkofullmäktigeinstitutionen skall upphöra. Dels kostar valen med ett lågt antal röstande Svenska kyrkan väldigt mycket pengar, som kunde användas bättre, dels cementerar kyrkofullmäktigevalen det partipolitiska inflytandet över kyrkan. Jag håller helt med Carl Henrik Martlings tankar i hans memoarer ”Ärkebiskops vederlike” (GA-förlaget) som menar att politiseringen av kyrkan med åtföljande inre sekularisering började 1930, då kyrkofullmäktigeinstitutionen infördes. Martling pläderade i sin bok för att den gamla kyrkstämman – eller med frikyrklig term ”församlingsmötet” – skulle fatta besluten vad gäller kyrkans tro, verksamhet och inriktning. Kanske innebar 2021 års kyrkofullmäktigeval något som en präst kallade ”ett trendbrott”. Kanske ser vi nu det partipolitiska inflytandet och intresset att styra kyrkan förpassas till historien. Då är det också läge för oss att be för våra biskopar att de med Johan Dalmans tankar kan stå för och predika ett klart kristet budskap.

Carl-Erik Sahlberg

Undervisning i klassisk kristen tro

Här följer ytterligare ett förslag till sådan undervisning. Sven Reichmann har länge varit en av Sveriges mest uppskattade Kristna bibellärare och författare. Det utmärkande för honom är förmågan att ge ord åt Bibelns budskap i en stor bredd av livsfrågor och aktuella problemområden. Sven Reichmann är grundligt analyserande, initierad, och formulerar sig enkelt och tydligt. Han var läkare, författare, beprövad själavårdare och gärna hörd talare.

Vägen-vänner!

Det finns en ökande efterfrågan efter god bibelundervisning och att Vägen skulle kunna ge hänvisning till sådan. Vi har planer på att på sikt och om möjligt samarbeta med välkända bibelskolor med undervisning i klassisk kristen tro och räknar med att återkomma om detta i en nära framtid. Tills dess vill vi ändå redan nu föreslå två internetbaserade källor till sådan undervisning, där mycket finns att hämta:

Prästen Håkan Sunnlidens* bibelskola, som i en stor samling videor går igenom grunderna för kristen tro och Gamla och Nya testamentet:

Bo Giertz*kommentarer till sin egen översättning av Nya testamentet på bibelsajten www.bibelskolan.com (grundad av Bengt Pleijel m fl):

Olof Edsingers* blogg, här hittar du predikningar, föredrag, undervisningsserier

Välkomna att ta del av denna högklassiga bibelundervisning!
Välkomna också med tips och synpunkter kring detta på info@vagen.nu

*Håkan Sunnliden präst, Bibellärare och författare.
*Bo Giertz tidigare biskop, författare, räknas som en av 1900-talets viktigaste kristna ledare i Sverige
*Olof Edsinger generalsekreterare SEA, ledarskribent Världen idag, debattör och författare

Goda bibelstudier önskar
Ledningsgruppen för Nätverket Vägen

Vägens initiativtagare Carl-Erik Sahlberg är värd för en spännande dag med lovsång, bön och samtal.
Förmiddagens gäst är biskopen i Strängnäs Johan Dalman, som frågas ut av Carl-Erik.

Förmiddagens och eftermiddagens möten sändes via S:ta Claras webb-tv.

Inspelningarna från Vägen-dagen finns här:

• 10.00 – 12.00 Inledning med enkelt fika.
  Lovsång och samtal med biskop Johan.
• 12.00 – 14.00 Lunch på stan.
  Ta chansen att samtala med varandra om kyrkans framtidsfrågor och Vägens roll.
• 12.00 – 14.00 Ledarsamling i Lillkyrkan
  för särskilt inbjudna representanter för svenskkyrkliga organisationer, Vägens ledningsgrupp och Vägens referenspersoner.
• 14.00 – 15.45 Återsamling för alla i kyrkan.
  Carl-Erik Sahlberg och representanter för svenskkyrkliga organisationer samtalar om samarbete och andra insatser i syfte att Svenska kyrkan ska ”vända och tända”. Tillfälle till frågor och diskussion. Följande organisationer har redan tackat ja: Frimodig kyrka, Svenska kyrkans lekmannaförbund, Oasrörelsen, Kristdemokrater i Svenska kyrkan, S:ta Clara kyrka och Evangeliska brödraförsamlingen.
  Fler tillkommer!
• 15.45 – 16.45 S:ta Claras eftermiddagsbön avrundar Vägendagen

Ledningsgruppen för Nätverket Vägen

Vänner medlemmar i nätverket Vägen,

Som månadsbrev för maj har vi glädjen att översända Carl-Erik Sahlbergs artikel om Svenska Kyrkan, vilken publicerades i Dagens Nyheter i mitten av mars.

Vi vill uppmuntra er medlemmar att skicka den vidare till era nätverk (långt ifrån alla har nog DN och har läst detta skarpa inlägg om "mamma kyrkan"). Passa i så fall gärna på att rekommendera kontakterna i nätverket att gå in som medlemmar (om än passiva) i nätverket Vägen. Bifoga förslagsvis länken www.vägen.nu och skriv några ord om vårt viktiga nätverk – som behöver fler medlemmar för att bli den tydliga röst i svensk kristenhet som är ett av vägens mål!

/ Ledningsgruppen

Här följer artikeln:

Svenska Kyrkan – vem bryr sig?

av Carl-Erik Sahlberg

f.d. direktor S:ta Clara kyrka, Stockholm

Är det ingen som bryr sig? Är det ingen som bryr sig att Svenska Kyrkan på många håll på landsbygden håller på att dö? Är det ingen som bryr sig att varje år går nästan ett helt Halmstad, ca. 100.000 personer, ur svenska kyrkan? Är det ingen som bryr sig att på 50 år har antalet av dem, som döper sina barn och gifter sig i kyrkan, gått ner med ungefär hälften? Är det ingen som bryr sig att i vissa församlingar är konfirmationen ett minne blott? Är det ingen som bryr sig att svenska kyrkan under en femtioårsperiod varit det "företag" som förlorat mest "andelar" i Sverige? Är det ingen som bryr sig att under en trettioårsperiod har hälften av de svenska kyrkoförsamlingarna försvunnit och lagts samman i storpastorat? Är det ingen som bryr sig att på de senaste trettio åren har antalet gudstjänstbesökare sjunkit med ca. 2/3. Är det ingen som bryr sig att i 80 % av svenska kyrkans församlingar samlas mindre än 20 personer till gudstjänst. Är det ingen som bryr sig att mamma kyrkan mår illa, riktigt illa?

För att inte bara vara kritiker utan också göra något tog jag för några år sen initiativ till ett bönenätverk, kallat "Vägen" – namnet på de första kristna. (www.vägen.nu). Jag ville inte se svenska kyrkan dö men jag ville att hon skulle tända och vända. "Vägen" ville vara – och vill vara – ett positivt "hejarop" till alla goda krafter inom svenska kyrkan som vill att svenska kyrkan ska fungera till hjälp och tro för längtande och behövande människor.

För andlig längtan och sociala behov finns. I dessa coronatider kommer rapport på rapport på hur människor söker upp kyrkans personal för samtal och tröst. Linnéunversitetet i Växjö undersöker regelbundet om människor anser andliga värden viktiga i samhället. De senaste undersökningarna visar att de som menar att andliga värden är viktiga för ett samhälle har ökat från 20 % till 40 % under de senaste åren. De sociala behoven finns också i det rika Sverige. Diakonerna i församlingarna kan vittna om det. Diakonerna är svenska kyrkans vïktigaste och bästa resurser idag.

Svenska Kyrkan är sen urminnes tider svenska folkets kyrka. Med sin rikstäckning är den unik. Därför kan jag djupt sakna ett krismedvetande inom svenska kyrkan – man fortsätter som om ingenting hänt. Varför? Ett svar: rädsla och feghet. Man är rädd för att betraktas som inte politiskt korrekt i en kyrka, som tyvärr i hög grad styrs av politiker och det omkringliggande samhällets sekulära värderingar. Danske prästen Kaj Munk, dödad av nazisterna, sa: "Kyrkan har haft många symboler – lejonet, pelikanen – men aldrig kameleonten". Ateistiske filosofen Bertrand Russel sa: "Det ondas seger beror inte på det ondas styrka utan det godas feghet". Martin Luther King sa:

Fegheten ställer frågan, är det säkert och tryggt? Opportunismen ställer frågan, är det politisk korrekt? Fåfängan ställer frågan, är det populärt? Men samvetet ställer frågan, är det rätt?

Nyligen avlidne psalmdiktaren Lars Åke Lundberg föreslog för nu ganska länge sen en "haverikommission". Bönenätverket "Vägen" är ett försök att försöka hjälpa kyrkan. Visst blir jag personligen uppmuntrad av mail till mig, när en biskop tackar för "ditt strålande engagemang för vår kyrka" eller från en person centralt i svenska kyrkan som tackar för "dina uppskattade insatser för vår arma svenska kyrka" men vi skulle kunna bli många, många flera. Kanske finns det bättre fora men "Vägen" är ändå ett sätt att visa att vi bryr oss om en mamma, som kippar efter andan – och anden - i en tid när människor runt omkring henne längtar efter ande.

Ledningsgruppen för Nätverket Vägen

Detta är ett annorlunda månadsbrev från Vägens ledningsgrupp. Man skulle kunna säga unikt, eftersom vi aldrig tidigare har gjort en förfrågan av detta slag.

Det kostar ingenting att vara medlem i Vägen. Det har varit en princip från början och den tänker vi inte rucka på. Men det innebär inte att Vägens verksamhet är kostnadsfri.

Vi har inga stora utgifter, men sådant som exempelvis webbhotell för vår hemsida är inte gratis. Dessutom hoppas vi, som alla andra, att coronapandemin ska klinga av under en inte alltför avlägsen framtid så att vi återigen kan börja mötas i våra kyrkor och i andra sammanhang. Det ger Vägen en chans att växla upp verksamheten och knyta fler som brinner för att Svenska kyrkan ska tända och vända till vårt nätverk. Vi tror att det finns många som är intresserade av att gå med som inte känner till att Vägen finns. Ska vi nå ut med vad Vägen är, gör och står för behövs inte bara en hemsida utan också tryckt material – och också sådant kostar en slant.

Därför dristar vi oss till att denna vår be dig som är medlem i Vägen - och som liksom vi ser möjligheter till expansion och därmed större inflytande på Svenska kyrkans framtid - om en frivillig medlemsavgift av valfri storlek. En hundralapp kan vara ett riktmärke men vi är tacksamma för såväl mindre som större belopp. Och, som sagt, att vara med och bidra är helt frivilligt!

Använd vårt bankgiro Bankgiro 456-6030 eller swisha till 123 236 98 66. Det är viktigt att du skriver ”Vägen” i meddelandefältet.

Tack på förhand!

Ledningsgruppen för Nätverket Vägen

Mycket gott har hänt ur nätverket Vägens horisont under den sista tiden. Anna Sophia Bonde har till vår glädje gått in som referensperson. Anna Sophia Bonde är en modig men varm röst i Svenska kyrkan, just nu präst i Fässbergs församling (Mölndal). Hon är sen helt nyligen också medverkande i Kyrkans Tidning. Så nu har vi förutom mig följande referenspersoner: Anna Sophia Bonde, Annelie Enochson, Inga Pagréus och Lennart Sacrédeus. Vår referensperson Bengt Pleijel fick ju efter ett långt, rikt och välsignat liv gå att möta sin Herre.

Vägen är ju öppen för båda ämbetssynerna och med respekt för varandra. Därför finns de båda ämbetssynerna representerade i nätverkets ledningsfunktioner. Kanske är det på sin plats att påminna samtidigt om ett historiskt skifte i svenska kyrkan – det finns nu fler kvinnor än män som är präster i svenska kyrkan. – 1.553 kvinnor mot 1.527 män enligt den statistik som presenterades i tidningen Dagen den 17.7. 2020.

Vägen, Svenska Kyrkans Lekmannaförbund och S:ta Clara stod bakom ett viktigt böneupprop inför midfastosöndagen, som innefattade en stor del av svensk kristenhet och var därmed ett av de största och bredaste uppropen som förekommit i Sverige om inte minst folkets omvändelse till Gud. Initiativtagaren Sven Lundén ser böneuppropet som en ganska god uppfyllelse av Sverigebönens vision, inte minst i kombinationen med kungagudstjänsten tre dagar tidigare. Böneuppropet tillsammans med bönesamlingen via S:ta Clara på Första advent ser han som milstolpar i Vägens utveckling.

Bakom kungagudstjänsten kan ha legat det brev som Sven Lundén skrev till H.M. Konungen och bad honom leda/arrangera en bön för Sverige. Hur som helst med bakgrunden, gudstjänsten var kungens eget initiativ och har väckt mycken anklang i kristensverige. Även den minidokumentär som följde efter ”kungabönen”, nämligen i ”Miraklet S:ta Clara”, på bästa sändningstid gav hundratusentals tittare Evangeliet genom två starka vittnesbörd – Viveca Bratt (idag verksam för SKUT i Los Angeles med maken prästen Hasse Hernberg) och Andreas Edin (idag präst i Sigtuna). Jag hoppas också att min insändare: ”Är det ingen som bryr sig”, som publicerades i Dagens Nyheter tisdagen den 15 mars kan väcka en kärlek till Svenska kyrkan. Jag tycker faktiskt, som jag nu sagt ganska länge, att Svenska kyrkan så sakteliga håller på att vända och tända. En prost i Stockholms stift skrev till mig. ”Jag instämmer. Det finns flera goda tecken. Det är en glädje att höra biskop Andreas när han samlar kyrkoherdar och präster. Han återkommer ständigt till kyrkans fokus enligt kyrkoordningen ”Att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”. Eller kortversionen som han ofta använder ”Jesus är grejen”

Slutligen mitt i detta glädjande bör vi komma ihåg kyrkoherde em. Owe Johansson, ny ordförande i arbetsgruppen för Vägen, och Lars Sahlin i ledningsgruppen som båda är sjuka. Vi får gå in i attackerande bön för dessa våra fina bröder. Sen får vi fortsätta be om fler medlemmar. Vi står sedan en tid tillbaka stadigt kring 450 medlemmar.

Vi är många flera som vill att Svenska kyrkan, som ändå är svenska folkets kyrka, ska få fortsätta verka kraftfullt över hela vårt land. Men på vägen dit så får vi ändå vara glada över det som ni goda medarbetare i Vägen gjort och gör. Tack ni – tack Gud! Så går vi vidare i Vaslaoppstider med dess devis:

”I fädrens spår för framtida segrar”.

Carl-Erik Sahlberg

Vi befinner oss mitt i fastan, en tid för självrannsakan, reflektion, bibelläsning – och inte minst bön. Den 14 mars, på Midfastosöndagen, inbjuder Vägen tillsammans med Lekmannaförbundet och S:ta Clara kyrka till bön för Sverige i samma anda som vid manifestationen första söndagen i Advent. Den här gången blir det ingen webbsändning utan vi uppmanar alla kristna i Sverige att be inom ramen för söndagens gudstjänst eller enskilt. Flera samfund har hakat på och informerar om satsningen i sina sammanhang.

På Midfastosöndagen ber vi var vi än befinner oss i Jesu namn

För vårt land och våra makthavare i stat, regioner och kommuner och för särskilda lokala förhållanden.

För befrielse från coronapandemin.

För alla som har drabbats och deras anhöriga, för dem som lider av ångest och oro för sjukdomen, för medarbetare och forskare inom sjukvården, för dem som mist sina jobb och fått sin ekonomi raserad under pandemin.

För befrielse från våld, kriminalitet och annan ondska.

För folkets omvändelse till Gud, för kraft och fantasi till kyrkans folk att sprida evangelium och ge hopp om en framtid.

Vi hoppas att detta ska uppmuntra kristna i hela landet till att göra 2021 till ett bönens år. Låt oss hämta kraft i orden i söndagens psaltarpsalm:

De skall tacka Herren för hans godhet, hans underbara gärningar mot människor. Han ger de törstande att dricka och mättar de hungriga med allt gott (Ps 107:8-9).

TV-gudstjänst på kungens initiativ den 11 mars

Redan på torsdag den 11 mars, ett år efter att coronapandemin skördade sitt första dödsoffer i Sverige, har du möjlighet att delta i en unik händelse via tv. 

Kung Carl XVI Gustav har tagit initiativ till en minnesgudstjänst i Drottningholms slottskapell där kungafamiljen närvarar och överhovpredikanten biskop Johan Dalman håller en kort betraktelse. Han assisteras av hovpastor Michael Bjerkhagen. 

Missa inte att titta! Gudstjänsten sänds kl 18.45 i SVT1. Den följs av en repris av det uppskattade kortreportaget Miraklet i Klara, där initiativtagaren till Vägen, S:ta Claras tidigare direktor Carl-Erik Sahlberg, medverkar. (Finns att se här...)

(Gudstjänsten sändes i SVT1 den 11 mars och finns att se här...)

Ledningsgruppen för Nätverket Vägen

”Vem vill förakta den ringa begynnelsens dag”, frågar Herren profeten Sakarja (Sak 4:10).

”Det är ingen idé”. Mer än en av oss har tröttnat i bönekampen och andra kamper, när förändringarna dröjer. Kanske modfälldheten också kan drabba Vägens bedjare: ”Vi är inte så många. Sekulariseringen och likgiltigheten både utanför och inom kyrkan tycks bara öka. Och pandemin bara fortsätter…”. 

För drygt tjugo år sen var jag ett par gånger i Kairo och har inte haft tillfälle att återkomma. Såg Mukattam-bergens taggiga profil, märkt av att kalksten tagits där i forna tider, till tempel och pyramider. Kände också till ”Soptippstaden” vid bergets fot men besökte den inte. Där har bosatt sig tiotusentals fattiga, kopter av ursprungsbefolkningen, som flytt fattigdomen i södra Egypten – eller övre Egypten, som det rättare heter – och drabbats av ännu större fattigdom i den enorma storstaden. Inget annat har stått till buds för uppehället än att samla sopor och få ut något av dem för egen del. ’Zabbaleer’ kallas de, lägsta samhällsklass i mångmiljonstaden.

Först senare fick jag höra om vad Gud gör bland människorna på sopberget och om fader Samma’an . 

Han var från början en man i karriären, irreligiös utan tankar på tro, framgångsrik som affärsman och rådgivare åt de allra största företagen i Egypten. En dag knackade det på hans dörr till kontoret överst i ett av Kairos höghus. Fader Samma’an, som då hette något annat, var sen flera dar ganska missnöjd, eftersom han tappat sitt dyrbara armbandsur, värt ca 11 000 dollar. Utanför stod en man med fotsid, smutsig klädnad och en sliten väska. Han frågade affärsmannen, om han tappat något. 

Han hade frågat runt i alla kontoren i det stora huset, om någon tappat något, men alla hade förnekat det.  ”Men jag har mist något”, sa vår affärsman. ”Vadå?”. ”Ett dyrbart armbandsur”. Sopsamlaren tog upp klockan ur sin väska och överlämnade den med förklaringen att för någon dag sen, när han sorterade soporna från just den här fastigheten, så dök klockan upp. ”Men varför behöll du den inte? Den betingar ju ett stort värde.” ”Jag har lovat min Herre att vara ärlig intill döden”. ”Vem är din herre då?” ”Jesus Kristus”, svarade sopsamlaren.

Häpen utbrast affärsmannen: ”Den herren vill jag också lära känna!”. Så blev det. Sopsamlaren från slummen vid Mukattam blev hans förste lärare i trons grunder. Han upptäckte med det en värld han inte kände till – ja, två världar: Bibelns underbara värld och fattigdomens, den senare med elände, sjukdomar, dryckenskap, våld.

Affärsmannen blev så småningom döpt, studerade teologi och tog vid sin prästvigning namnet fader Sammaa’n efter ett medeltida helgon. Sin förvånade biskop meddelade han, att han ville ha sin första tjänst bland människorna på soptippen: ”Nej, där kan du inte vara! Där är så mycket elände, så stor kriminalitet. Och där finns ju ingen kyrka!”. ”Men man kan ändå be där”. ”Ja, du kan få pröva en tid. Men du är säkert snart tillbaka.” 

Fader Samma’an hittade sig en grotta på berget, med utsikt över soporna och sopsamlarnas enkla hus. Där satt han och bad. Ingenting hände. När han rörde sig ute bland de fattiga i sin prästdräkt fick han bara glåpord som enda kontakt. Efter en tid började han misströsta men höll ändå ut. Utan synliga resultat bestämde han sig ändå så småningom att återvända till biskopen och be om en mera normal prästtjänst. Beslutet gav honom en känsla av befrielse, eftersom han känt sig hotat och rädd, och han började samla ihop sina fåtaliga ägodelar.

Just då hände något utanför grottan. En tromb! Lätt vägande skräp och tusentals papper snurrade genom luften. Fascinerande! En enda papperslapp flög in i grottan och landade vid fader Samma’ans fötter. Han tog upp det och såg, att det var rivet ur en bibel. Apostlagärningarna 18:9-10 lyste mot honom från det skrynkliga och smutsiga bladet: "Var inte rädd, utan tala och låt dig inte tystas! Jag är med dig. Ingen ska röra dig eller skada dig, för jag har mycket folk här i staden.". Gud hade talat!

I dag, många år senare, finns sjukhus och många andra hjälpinrättningar i den fattiga Soptippstaden Många har kommit till en levande tro på Jesus och den sociala standarden har förändrats. Uthuggen i berget finns nu en grottkatedral med plats för 20 000! Där samlas varje torsdagskväll tusentals till bön för sjuka, undervisning, lovsång. Fader Samma’an har kallts Nordafrikas Billy Graham.

Vänner, låt oss hålla ut i bön! Vi är inte få. Människor kommer till tro i vårt land också, inte minst unga människor. 

”I kraft av Jesu blod kan vi frimodigt gå in i det allraheligaste…. Vi har en stor överstepräst över Guds hus.”  Hebr 10:19-20

I Andens och bönens gemenskap.

Owe Johansson, Arbetsgruppen för Nätverket Vägen

Kära Vägen-vänner!

Låt oss tacka Gud Fader och be utifrån vad vi erfarit under 2020 och förväntar inför 2021.

Tack Fader för din trofasta kärlek som aldrig oss lämnar! Tack för din barmhärtighet som aldrig tar slut. Den är ny varje morgon, stor är din trofasthet!

Tack att du står bakom ditt Ord och alla dina löften i Bibeln. Tack att vi fått börja lära känna er Fader, Son och helig Ande. Tack för er konsekventa vilja att ge oss frälsning från Ondo, pånyttfödelse i stället för andlig död, liv och liv i överflöd istället för ständig brist! Tack för rättfärdighet och rening istället för skuld och skam! Tack för hälsa, helande och ett långt liv! Tack för frid som övergår allt förstånd! Tack för glädjen i Herren och i den Helige Ande!

Vi tackar dig Fader också för alla i vårt land Sverige som våra fäder byggt på på bibliska principer. Vi tackar dig för vårt kungahus som vittnar om dig och hänvisar till kyrkan. Vi tackar dig för vår statsminister och regering samt alla som har makt och utövar den efter rättfärdiga principer.

Vi tackar, ber och begär att vi ska kunna leva ett lugnt och stilla liv i vårt land, på allt sätt fromt och värdigt. Vi vänder våra mäktiga andliga vapen mot det onda och den Onde som vill förleda människor och skapa förvirring och kaos. Vi tackar dig att du är med din kyrka när vi så ber och arbetar, står upp och är ljus och salt i samhället.

Vi tackar dig för att du så konsekvent vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla (1 Tess 2:1-6).

Det följande året följer jag Jesu uppmaning till bön att skördens Herre skall sända arbetare till den stora skörden (Matt 9:35-38). Jag ber också om att se med Jesu blick och perspektiv på människor som är illa medfarna, som får utan herde.

Herre här är jag sänd mig, Herre här är vi sänd oss! Vi vill inte sitta still och vara i vägen. Vi ämnar vara dina sändebud och bli till vägar för dig att nå ut till folket (2 Kor 5:19-20). Vi ber använd oss och Svenska kyrkan som en av dina många vägar. Tack att du redan gett oss din befallning att gå och kommer att gå och stå med oss där vi går och står! Amen!

Nils Lidskog, präst i S:ta Clara kyrka. Medlem i ledningsgruppen Vägen

Kära Vägen-vänner!

Vi har ett mycket speciellt år bakom oss, som också präglat Vägens verksamhet. Ändå skulle jag vilja lyfta fram saker som hänt inom och via Vägen som varit positiva. Jag tvekar inte att trots allt kalla detta år 2020 det bästa året för Vägen.  Hur kan jag säga det?

1. Jo, först av allt har vi haft en så god ledningsgrupp som troget och ihärdigt samlats. Jag vill av hjärtat tacka er. 
2. Vi har fått välkomna två erfarna och kunskapsrika människor att backa upp Vägen – förre kyrkoherden Owe Johansson och förre chefredaktören Britt Nyrenius. 
3. Antalet medlemmar i Vägen har ökat.
4. Vi har haft tre mycket fina Vägen-samlingar med biskopana Lars-Göran Lönnermark, Biörn Fjärstedt och Andreas Holmberg. 
5. Andreas Holmberg uttryckte så tydligt vid Vägen-samlingen i S:ta Cara ett krismedvetande för svenska kyrkans läge. Utan det krismedvetandet kan man inte verka för en förbättring. 
6. Jag har skrivit ett antal debattartiklar, bl.a. i Kyrkans Tidning, och fått positiv feedback. 
7. Vi har en väldigt bra relation till Svenska Kyrkans Lekmannaförbund. I deras tidning inför julen har man en artikel inne av mig angående Vägen. 
8. Lika god relation har vi med S:ta Clara som så välvilligt öppnat upp för de olika Vägen-aktiviteterna. 
9. Speciella händelser har i massmedia visats på kyrkans inre sekularisering – artiklarna i Aftonbladet om KyrkA och deras icke-alkoholfria fester och höga representationskostnader, uppgifter om kostnader på att köpa ut personal under de senaste åren för 155 miljoner  och turerna kring försöken att avsätta en biskop. 
10. Och sist – men kanske först – tecken på församlingar som registrerat ökat deltagarantal i ungdomsarbete trots corona. Jag har fått ta del av sådana rapporter från t.ex. Mjölkuddskyrkan i Luleå, EFS-kyrkan i Askersund och svenska kyrkan i Jörlanda. 

Så, vänner, går vi in i ett nytt år. Jag vill uppmuntra dig till att uppmuntra – uppmuntra alla goda krafter  i svenska kyrkan som vill att den ska vända och tända! 

Gud med oss – det bästa framför! 

Carl-Eric

Tillsammans med S:ta Clara kyrka, Svenska Kyrkans Lekmannaförbund och Sverigebönen och med följande kristna ledare och representant för media som ledde oss i bön (i videons ordning):
Direktor Mats Nyholm, ledarskribent Elisabeth Sandlund, kardinal Anders Arborelius, överhovpredikant biskop Johan Dalman, pastor Daniel Alm, missionären Carl-Erik Sahlberg och pastor David Ekerbring.
Vi ser denna bönesamling som ett avstamp för fortsatt och kontinuerlig bön för landet!

Här nedan finns länk till bönevideon - sprid den gärna, samt artiklar i Dagen och Världen Idag:

Artikel i tidningen Dagen:

”Kristna ledare samlades till bön för Sverige under 1:a advent. Vill skapa en nationell bönevåg i rådande krissituation.” Det är rubriken på tidningen Dagens artikel om bönesamlingen. Läs hela texten här (förutsätter prenumeration):
www.dagen.se

Artikel i tidningen Världen Idag

Kungens predikant deltar i bönesamling första advent
www.varldenidag.se

Ledningsgruppen

Vägen medverkar i en nationell bönesamling för Sverige i
S:ta Clara kyrka 1 advent 2020

Press-release:

På Första Advent 29/11 kommer en digital nationell bönesamling att äga rum i S:ta Clara kyrka i Stockholm, direkt efter adventsgudstjänsten som börjar kl. 11.00. Gudstjänsten och bönesamlingen kan följas på:

• www.youtube.com - S:ta Clara kyrka
• facebook.com/clarakyrka

Initiativet till denna bönesamling kommer från S:ta Claras f. direktor Carl-Erik Sahlberg och som inbjudare står, förutom S:ta Clara kyrka, Svenska Kyrkans Lekmannaförbund, nätverket Sverigebönen, samt nätverket Vägen.

Denna bönesamling kan delvis ses som en fortsättning och kanske utvidgning av den nationella bönen på Domsöndagen. Syftet är att bedja för vårt land i enlighet med 2 Krönikeboken 7:14, en ödmjuk bön om hjälp och beskydd. Det är sju personer som uttalar varsin kort bön för landet (här i bokstavsordning): pastor Daniel Alm, kardinal Anders Arborelius, överhovpredikant biskop Johan Dalman, pastor David Ekerbring, direktor Mats Nyholm, Carl-Erik Sahlberg, Elisabeth Sandlund.

Vidare är det vår avsikt att bönesamlingen via media skall inspirera människor till fortsatt bön för landet, t ex genom anslutning till den dagliga bönen för Sverige kl. 19.00 som Sverigebönen har på sin agenda. Vi vill bidra till förverkligandet av vår vision, en bred folklig bönerörelse, som ger vågor av bön till Herren Jesus över vårt land.

Välkomna att vara med på webben i denna kombinerade gudstjänst och bönesamling, som också kan ses i efterhand och inspireras till fortsatt bön för Sverige!

Ledningsgruppen genom Anders Åström

Idag, 22 oktober, fyller nätverket Vägens grundare, Carl-Erik Sahlberg, 75 år! Vi gratulerar Carl-Erik varmt och önskar honom Guds rika välsignelse för framtiden!

Här kommer en videoinspelad hälsning från Carl-Erik.

Carl-Erik vill här uppmuntra våra medlemmar till att bilda ”Vägen-sällskap” (modell John Wesley, som ”nystartade” den engelska kristenheten på 1700-talet).

Den av er som vill vara med i ett sådant lokalt ”sällskap” för bön och kontakt med bibeltroende: ta kontakt med andra medlemmar i din närhet genom att söka dessa i vårt postnummerprogram (härhämtar du inloggningslänk som skickas till din mail) skicka sedan mail till Vägen-medlemmar i närliggande (och andra) postnummerområden.

Om mottagaren är intresserad så kan han eller hon svara på ditt mail och ni har kontakt, kan träffas digitalt eller fysiskt, o.s.v.

Värva gärna vänner och bekanta till Vägen och till Vägen-sällskap – vi har som mål att bli minst 1000 medlemmar innan årsskiftet!

Välkommen med ”på Vägen” så att vi tillsammans kan bli en tydlig röst för att vända och tända Svenska kyrkan.

Vi önskar er alla en välsignad fortsättning på höstmånaden oktober – Gud med oss!

Ledningsgruppen

I denna ljuva sommartid kanske ni funderat på hur nätverket har det: Går det framåt? Vad händer? Här följer en liten uppdatering av läget:
Vi är nu 440 medlemmar, varav 124 aktiva och 316 passiva.

Ledningsgruppen jobbar bl a på att värva medlemmar i varje stift som är beredda att representera Vägen och ta ett visst ansvar för medlemskontakterna i sitt stift samt uppmuntra till Vägen-möten (även telefon- och digitala) samt givetvis också sprida information om Vägen.
Vi har också fått ett antal nya medarbetare, som följd av enkäten vi skickade ut i vintras och flera anmälde intresse att bli medarbetare - ”vägarbetare” inom olika områden:

Hjälpa sekretariatet/uppdatera medlemslistor med nya medlemmar stiftsvis
- Micael Sigvardsson, Undersvik (Uppsala stift)
Kontakta aktiva medlemmar och uppmuntra till lokala och regionala Vägen-möten (även digitalt och över telefon)
- Debora Englund, Bräcke (Härnösands stift)
- Sven Anders Bengtsson, Botkyrka (Stockholms stift)
- Rolf Göran Hörnberg, Arbrå (Uppsala Stift)
- Peder Fohlin, Gotland (Visby stift)
Hjälp med bönebreven på måndagar och kontakt med böneledare
- Maria Larsson, Kungsör

Detta innebär bl a att vi nu har Vägen-representanter i fyra stift:
Härnösand, Uppsala, Stockholm och Visby samt att vi söker medlemmar som skulle kunna representera Vägen i de återstående nio stiften:
Lund, Växjö, Göteborg, Skara, Linköping, Karlstad, Strängnäs, Västerås, Luleå

Så nu vänder vi oss till dig, aktiv eller passiv Vägen-medlem, som inte idag har någon direkt uppgift för Vägen – om du upplever Guds kallelse att göra en aktiv insats för nätverket: hör av er till Anders eller Lars på: info@vagen.me och berätta vad du skulle vilja hjälpa till med. Då skulle du bidra än mer till att stärka Vägen och dess potentiellt viktiga funktion i svensk kristenhet. Vi har som mål i år att bli minst 1000 medlemmar och att 2021 fördubbla antalet och då bli en tydlig röst i kristenheten och i Sverige! Och det behövs. Endast Gud kan tända nytt liv i Svenska kyrkan och vi behöver ställa oss i tjänst för fotarbetet. Jesus är Vägen och vi får vara hans vägarbetare. Och vi får verka för att vägens vision och syfte blir uppfyllda.
Vi vill uppmuntra dig att bedja över vårt förslag och sedan följa Guds röst.

Så vill vi också påminna om Vägens vision och syfte (som på hemsidan):

Vägens vision och syfte

• att vara ett nätverk för kontakter mellan aktiva i Svenska Kyrkan; enskilda, organisationer och rörelser med tydlig förankring i Bibeln
  
• att verka för inbördes stöd bland dessa och för lokal och regional gemenskap
  
• att utgöra ett bönenätverk inom Svenska Kyrkan, som genom gemensam och enskild bön och förbön verkar för Guds Rikes tillväxt i Sverige
  
• att stödja mission i Sverige, grundad på evangeliet om Jesus Kristus som Herre, och med den Helige Andes hjälp verka för en folkväckelse i landet 
  
• att verka för en reformation av Svenska Kyrkan mot ökad bibeltrohet
  
• att samla medlemmar och sympatisörer till årliga regionala och nationella nätverks- och bönedagar

Så kan vi med glädje informera om ett samarbete vi inlett som ett led i syftet att stödja mission i Sverige: det gäller hemsidan www.jesusfördig.nu, en hemsida som främst vänder sig till människor som är nyfikna på kristen tro, men även till redan kristna. Ansvarig utgivare är Carl-Erik Sahlberg, som också är sidans guide samt medverkar tillsammans med många mer eller mindre kända förkunnare av Guds Ord.
Även denna del av Vägens verksamhet välkomnar medlemmar som kan uppleva en kallelse att stödja den med uppslag och andra insatser.

Den 10 september kommer vi ha en Vägendag i St Clara (se separat inbjudan). Medverkande är Carl Erik Sahlberg och biskop Andreas Holmberg. På grund av corona kan vi max bli 50 personer. Anmäl dig på: info@vagen.me

Ett Vägen-möte i Västsverige planeras också preliminärt till 19/9 i Alingsås, information om detta kommer senare.

Vi önskar dig en välsignad uppstart på sensommar/hösten

Ledningsgruppen

Kyrkohistorien är en ovärderlig kunskapskälla, varur man lätt kan hitta lärdomar för dagens kyrkliga situation. Jag har t.ex. i denna vänkrets i nätverket Vägen lyft fram Clunyrörelsen i 900-talets Frankrike, som i en andlig kristid utan like för den katolska kyrkan, lyckades vända en negativ trend

Idag tar jag exempel från 1700-talets England, då den anglikanska kyrkan där också befann sig i en moralisk och andlig kris. I det nödläget framträdde John Wesley, son till kyrkoherden Samuel Wesley i Epworth. Det började inte så bra - när han var sju år höll han på att brinna inne i prästgården men han överlevde och började studera vid universitetet i Oxford. När han lämnade hemmet ska hans mor Susannah ha gett honom en Bibel och sagt: ”Sin will keep you from this book, but this book will keep you from sin”. I Oxford skapade han tillsammans med sin bror Charles och vännen George Whitefield en grupp, smädad som ”The Holy Club”, för intensivt bibelstudium och utåtriktat socialt arbete. Efter prästvigningen blev John sänd till de brittitiska kolonierna i Amerika, där det emellertid slutade med närmast ett fiasko och vingbruten fick John ta sig över det stormiga Atlanten hem till England. På den äventyrliga båtfärden träffade han några glada herrnhutare, som frågade honom om han verkligen var ett Guds barn eftersom han blev så väldigt rädd när vågorna slog in över relingen. Frågan låg kvar inom honom när han den 24 maj 1738 bevistade en enkel kvällsgudstjänst på Aldersgate Street i London. När företalet till Luthers kommentar till Romarbrevet lästes så blev hans hjärta ”förunderligt varmt”. I och med den erfarenheten framträdde en ny John Wesley – mer fokuserad, mer Jesuscentrerad, mer brinnande. Den förvärldsligade anglikanska kyrkan var dock inte redo att ta emot hans förkunnelse och kyrkport efter kyrkport stängdes för honom.

Uppmuntrad av sin vän och folkpredikanten George Whitfield började då John Wesley predika på gator och torg, kullar och stränder. Till sin överraskning nådde han folkskarorna - ibland nedkastad i vägdammet av arga motståndare medan andra böjde sina knän, började le och sjunga som nya skapelser. Wesley mindes i sin dagbok: ”Nu talar jag oupphörligen om Jesus Kristus, gör bara honom till grund för hela byggnaden, gör honom till allt i alla, den förste och den siste, predikar hans frälsningsväg: Guds rike är nära, gör bättring och tro evangeliet! Och nu har Guds ord spritt sig som eld…och blivit förhärligat mer och mer och massor av människor har gråtit: ”Vad måste vi göra för att bli frälsta?” och efteråt omvittnat, att ”genom Guds nåd är vi frälsta genom tron”. ”Sällskap” bildades över stora delar av landet för att förankra väckelsen inom den anglikanska kyrkan. Som en kristen statsman slutade John Wesley sitt långa liv 1791. Då pågick samtidigt på andra sidan Engelska kanalen den blodiga ”franska revolutionen”. I England pågick en annan revolution, som förändrade individer och ett land.

Kan nätverket Vägen bli ett liknande embryo till en förvandlad kyrka? Små tecken finns att kyrkan håller på att vända till något bättre. Skulle vi inte också i våra olika regioner kunna mötas kring bönen, att människor i vårt land ska bli nya skapelser i Kristus. Kanske kunde ”Vägen-gemenskaperna” bli något liknande Wesleys ”sällskap”. Nätverk från norr till söder, väster till öster som finner varandra inom Svenska kyrkan i bön för att Svenska kyrkan ska vända och tända.

Carl-Erik Sahlberg

Vi befinner oss i skrivande stund mellan påsk och Kristi himmelsfärds dag. Det var en 40-dagarsperiod, då lärjungarna bad och väntade. Under deras väntan och bön uppenbarade sig den uppståndne Jesus för dem flera gånger. Efter att 40 dagar gått samlade han dem igen, upprepade löftet om den helige Ande, gav dem missionsbefallningen och uppsteg till himmelen. När lärjungarna stod och såg uppåt, när Jesus lyftes bort på skyar framför deras ögon, stod änglarna plötsligt bredvid dem och talade till dem: ”Galiléer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen.” (Apg. 1:11, SFB).

Under kyrkans historia har förkunnelsen om Jesu återkomst och eschaton, den yttersta tiden, gång på gång flammat upp. Nya testamentet är skrivet i en intensiv förväntan på att den uppståndne Jesus ska återvända. Det går inte att plocka bort Jesu återkomst ur Nya testamentet. I kyrkans historia har trenderna gått från det ena diket till det andra när det gäller förkunnelsen om Jesu återkomst. Under långa tider har det varit helt tyst. Alla de sammanhang i Nya testamentet som uppmanar till aktiv beredskap inför hans ankomst, och alla de tecken som pekar på att den närmar sig, har förbigåtts med tystnad. I andra tider har förkunnelsen om hans återkomst stått i centrum, och blivit en stark drivkraft för evangelisation, mission, heligt liv och ett intresse för det judiska folkets situation. I sådana tider har förkunnelsen även kunnat leda till överdrifter, som exempelvis att predikanter försökt räkna ut när Jesus skulle komma tillbaka, att troende avstått från utbildning och familjebildning, och att konflikter uppstått kring långtgående detaljerade spekulationer över svårtydda delar av Uppenbarelseboken. I vilken situation befinner vi oss idag? Jag tror att vi befinner oss i tystnadsdiket.

Vi behöver idag få en förnyad förväntan på att den uppståndne Jesus ska komma tillbaka. I 1 Tess 1:8‒10 läser vi om de nyomvända tessalonikerna, att de frimodigt predikade Guds Ord för hela sin omgivning, efter att de omvänt sig till Gud, ”bort från avgudarna, för att tjäna den levande och sanne Guden och vänta på hans Son från himlen, honom som Gud har uppväckt från de döda: Jesus, som räddar oss från den kommande vredesdomen”. Världen går inte mot en rosig framtid. Försöken att rädda världen utan Gud kommer att leda fel och misslyckas. Nya testamentets budskap är det som vi nyss läste i 1 Tess 1:8‒10, nämligen en kallelse till omvändelse från alla avgudar till tjänst för den ende sanne levande Guden och en väntan på hans sons återkomst.

Väntan är en aktiv beredskap inför något som vi vet ska hända. Eftersom vi väntar på att tåget ska komma, går vi till station och perrong vid en viss tidpunkt med intentionen att följa med när tåget kommer. Vi vet att Jesus ska återkomma eftersom han är uppstånden ifrån de döda och har gett oss en missionsbefallning att fullborda före hans återkomst.

Idag befinner vi oss på missionsbefallningens upplopp. Fler och fler folkslag får höra evangeliet. Idag finns mellan 75% och 80% av världens nominella kristna utanför kyrkans gamla kärnområde, dvs Europa. För hundra år sedan var situationen den omvända. Då rör vi oss obevekligen mot den punkt som Jesus beskriver i Matt 24:14, då vi snart står inför Herrens ankomst.

Låt oss fortsätta be om

• helande och beskydd från virusepidemin
• styrka och utrustning för alla de som är aktiva i vård av de sjuka
• visdom till alla dem som har ansvar och ska fatta svåra beslut
• att förkunnelsen om Jesu återkomst åter får höras tydligt i Svenska kyrkan, kallande till omvändelse från alla avgudar, till tjänst för den levande Guden, och en förnyad aktiv beredskap inför Jesu återkomst.

Torbjörn Aronson
Uppsala

När vi hade vår fina Vägensamling i S:ta Clara den 9 januari och jag fick tillfälle att intervjua förre biskopen i Visby stift, Biörn Fjärstedt, så ställde jag bl.a. den här frågan till honom om han kunde se några vägar som skulle kunna leda fram till kyrkans förnyelse. Jag har ju till och med skrivit ett tidigare månadsbrev (april 2019) på detta tema. Han överraskade mig då med att ge ett svar som jag själv brukat ge – fastän vi inte hade samtalat med varandra innan.

Biskop Fjärstedt svarade nämligen: Clunyrörelsen. Vad var det? Jo, det var en rörelse som framträdde i en kristid för den katolska kyrkan och i en tid, som är så påfallande lik vår. På vad sätt då? Jo, den katolska kyrkan under denna tidiga medeltid befann sig i ett andligt bottenläge. Luther menar att den "utvecklingen " (läs tillbakagången) började på 700-talet. Det här var feodalismens högtid. Efter det romerska imperiets kollaps år 476 – ett imperium, som dock gav viss stadga och skydd åt medborgarna – så var människorna utlämnade åt stormännen. Dessa ägde rikedomarna, dessa ägde arbetena – och de fattiga människorna kunde lätt bli deras "slavar" eller "trälar". Dessa stormän, till namnet kristna, uppförde kyrkor på sina marker och ville naturligtvis ha ett ord med i laget när präster och biskopar skulle tillsättas. Därmed tog en inre sekularisering vid, som märktes både i tro och liv. Vi kan förstå det när delar av 900-talet i kyrkohistorien brukar kallas "pornokratins tid".

I denna kristid, där de fattiga fanns i otal och stormännen styrde och ställde I kyrkan – idag skulle vi kalla dem "politikerna" - började några munkar i klostret Cluny i östra Frankrike att be om "libertas ecclesiae", kyrkans frihet från de främmande makthavarna. Kyrkan skulle vara kyrka och skulle framför allt kunna utse sina egna andliga ledare. Detta var det oansenliga lilla frö som inom några århundraden skulle förvandla katolska kyrkan. Medlen var diakoni och bön. Inom klostermurarna var dagen fylld av "laus perennis", den ständigt pågående lovsången. Abbotar som Berno och Odo ledde förnyelseverket, som inom några århundraden skulle ge resultat. 1059 beslöt kyrkan att kardinaler och högre tjänster i kyrkan skulle väljas av kyrkan själv och 1122 nåddes en kompromiss i ediktet i Worms, där stat och kyrka skulle samverka vid tillsättningar. År 1150 brukar kyrkohistoriker säga att Clynyrörelsen var den mäktigaste andliga kraften inom den katolska kyrkan.

Kanske kan vårt nätverk Vägen bli ett sådant litet frö som inom en tid, kanske lång tid, bidrar till att tända och vända kyrkan. Vi som lever nu kanske inte får se det slutliga resultatet och den slutliga vändningen men vi var i alla fall med om att plantera ett frö. Vi är 431 stycken just nu - kanske om tio år är vi 432 – nej vi borde kunna lägga till minst en nolla till på den siffran för vi är många som lider med mamma Kyrkan i vår tids krisläge. Vägen vill vara ett "positivt hejarop" till alla goda krafter inom kyrkan. Men kyrkan måste ledas av sitt eget kristenfolk – inte av politiskt tillsatta som styr och ställer efter sin och tidens aktuella agenda.

När jag skriver det här så mår jag lite illa – för under min långa prästtid har jag egentligen aldrig sett "mina "kyrkorådsledamöter som politiker – jag har sett dem som fina och trevliga kyrkvärdar. Visst under mina år som kyrkoherde i Västjämtland 1976-1983 så var Manne Palmqvist moderat, Nanny Eliasson centerpartist och Per Myrin socialdemokrat men de var samtidigt just kyrkvärdar, textläsare och nattvardsgäster. Tiden har nog förändrats sen dessa 40 år tillbaka och ligger nog till grund för dagens krisläge.

Personligen på min bönekammare ber jag att kyrkofullmäktigeinstitutionen ska avskaffas och ersättas med kyrkstämman/församlingsmötet, där kristenfolket i församlingen får bestämma. Jag ber vidare at territorialförsamlingsprincipen ska upphöra. Gjorde den det så kunde folk välja den kyrka de ville stödja ekonomiskt och det skulle gynna livskraftiga, förnyade församlingar. Målet är stort: att tända och vända kyrkan. Men det finns ingenting som heter omöjligt. Allt som blivit något i historien har börjat litet. Av elva deprimerade och rädda lärjungar blev det t.ex. världens största tro.

Er
Carl-Erik

Coronakrisen har vänt upp och ned på det mesta, ute i världen och här i Sverige. Sedan några veckor befinner vi oss i turbulens, för att inte säga fritt fall. Det mesta av det vi har tagit för givet visade sig inte alls vara självklart. Många är rädda – för att bli svårt sjuka, för att vårdens resurser inte ska räcka till, för att hela samhället ska kollapsa under bördan av att hålla smittan stången. Många är ensamma med sin oro, vissa därför att de alltid lever isolerade, andra därför att de åtlyder myndigheternas uppmaning att dra ner sociala kontakter till ett minimum.

Som kristna har vi viktiga uppgifter i den situation vi befinner oss i. Petrus uppmanar oss att ge besked om vårt hopp (1 Petr 3:15). I en tid av förtvivlan och hopplöshet är det viktigare än någonsin. Vi behöver påminna oss själva att vi har en Gud som har världen i sin hand och som vandrar med oss i den situation vi befinner oss. Och vi måste berätta det för alla dem som fåfängt söker efter något att hålla fast vid när tillvaron gungar.

Vi är också kallade att ta vårt samhällsansvar. Svenska kyrkan är en av de organisationer som krokat arm med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) för att bistå med volontärer som kan rycka in där stat, region och kommun inte räcker till. Andra samfund och kristna organisationer bidrar med insatser, inte minst för alla dem som redan under normala omständigheter befinner sig i utanförskap.

Just nu innebär samhällsansvaret också att många församlingar måste hitta nya former för att fira gudstjänst. Även om man fortfarande kan samlas fysiskt stannar de flesta äldre församlingsmedlemmarna hemma i linje med myndigheternas påbud. Att tänka nytt är en påfrestning men kan också leda till kreativa lösningar, kanske sådana som kan ge ny vitalitet åt gudstjänstlivet även när coronakrisen är över.

Men vår allra viktigaste uppgift i dessa tider är att be. Bönen är ett verktyg som fungerar lika bra när många är samlade som när man är isolerad hemma. ”När du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda”, säger Jesus i Bergspredikan.

Så låt oss inte förtröttas i att be, en och en eller flera tillsammans. Be om den frid som bara Gud kan ge för alla som är oroliga och rädda. Be om helande för dem som smittats av coronaviruset. Be om tröst för anhöriga till dem vars kropp inte klarat påfrestningen. Be för sjukvårdspersonalen som sliter för att ge så bra vård som möjligt. Be för forskarna som testar läkemedel och försöker ta fram vaccin mot viruset. Be för experterna på smittspridning om vishet i deras analyser, råd och anvisningar. Be för politikerna som måste fatta tuffa beslut om inskränkningar i människors liv och om stora insatser för att motverka en ekonomisk katastrof.

Listan på böneämnen kan göras lång. Det vi säkert vet är att bön gör skillnad!

Ledningsgruppen genom
Elisabeth Sandlund, Lars Sahlin, Harriet Hansson,
Nils Lidskog och Anders Åström

Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas. Ty den som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. (Matt 7:7-8)

Kan vi ta Jesus på orden? Vi tror det. Till dig som befinner dig i ett läge där du önskade att Svenska kyrkan skulle få uppleva en förnyelse i Ande och liv. Till dig som tror att Bibeln är Guds ord. Till dig kommer denna uppmaning: låt oss bedja. Det är tid för bön. För Jesus säger att: när vi bultar skall dörren öppnas. Tänk dig då att få be tillsammans med 1000, 10 000 till. Det skulle liknas vid en murbräcka. Nu vet vi att det är Herren som öppnar dörren, men vi tror, när vi ber, att han vill öppna och genom sin Ande tända liv i sin kyrka! För att detta skall ske behöver vi be samstämmigt. Att det blir som när arken fördes in i templet, när Asaf, Heman, Jedutun och deras söner och musikerna, prästerna, sångarna stämde upp samtidigt och samstämmigt och prisade Herren. Och vi kan läsa hur Herrens hus fylldes av hans härlighet. (2 krön 5:12ff). Det skedde samstämmigt och det är här nätverket vägen kommer in i bilden. Vi är nu ca 420 medlemmar. Det tillkommer några varje månad, men det går sakta. Vi har som målsättning att bli 1000 under 2020. Att vi vill bli fler är för att bönebruset som stiger upp till Gud skall bli en samlad, samstämmig och större, starkare kör. Så här kommer en uppmaning till: bjud in en syster eller bror som vill se Svenska kyrkan vända och tända och som delar vägens övriga vision, se bifogad flyer: Länk till flyer Flyern kan med fördel skrivas ut och delas ut. Medlemskap ansöks på hemsidan; www.vägen.nu. Om vi alla lyckas bjuda in en ny medlem har vi snart nått årets mål.

För att bönen skall bli mer samstämmig har vi gjort en förändring i samband med veckobrevet. Det finns nu ett böneschema där vi ber stiftsvis, ett stift i taget. Och här kan du vara behjälplig, så här kommer en uppmaning till: skicka in aktuella böneämnen från ditt stift till: info@vagen.me.

Och nu kommer den näst sista uppmaningen i detta brev: kom ihåg 21-bönen på måndagar. Det är då vi samlas till bön. Vi ber för Svenska kyrkan och vi ber den bön som finns med i veckobrevet och vi tillämpar även fri bön, avslutar med Fader vår och välsignelsen. Några ständigt aktuella böneämnen är: omvändelse-förlåtelse-tacksägelse-frimodighet-uthållighet.

Sista uppmaningen riktar sig till dig som aktiv medlem: sök upp medlemmar i ditt närområde. Med hjälp av verktyget på hemsidan hittar du lätt andra medlemmar. Det har inkommit en del rapporter där detta skett och att det haft betydelse. Det finns även exempel där man tagit med vägenbönen in i redan pågående bönegrupper. Låt oss se betydelsen i att vi samlas till bön. Be och det skall ske: Kristi kropp skall samlas och resa sig igen.

Med denna hälsning och uppmaning vill jag önska att Gud välsignar vägen och att bönen för Svenska kyrkan skall öppna dörren för Guds Helige Ande!

PS en sista uppmaning till våra medlemmar: fyll i enkäten som gått på mailen. Det tar inte lång tid. Det ger oss i ledningsgruppen stor hjälp i vårt arbete.

/Lars Sahlin sekreterare i Nätverket vägen.

De två tydliga aktiviteter som nätverket Vägen stått för under det nya decenniets inledning var två samlingar – en i S:ta Clara och en i Gråbo utanför Göteborg. Vid samlingen i S:ta Clara medverkade biskop em. Biörn Fjärstedt som intervjuades om sin väg till tro och sin tjänst som missionsdirektor och som biskop i Visby stift. Vid samtalet, som hölls i god och kamratlig ton, delade biskop Biörn några av sina erfarenheter. Som sina största glädjeämnen som biskop nämnde han särskilt besöken ute i församlingarna, då bygdens befolkning ställde upp för att göra dagen så festlig och uppbyggande som möjligt.

Samtidigt oroades biskop Biörn över den politisering som skett inom kyrkan – ett ämne som han återkommit till i sin bokproduktion som emeritus. I samtalet nämnde han att han som biskop mitt i den yttre vördnaden för biskopsämbetet kunde känna av en under ytan utbredd oginhet mot präster och biskopar från framför allt vissa förtroendevaldas sida. Som exempel på denna ”oginhet” nämnde han också att biskoparna inte har rösträtt i kyrkomötet. I samtalet berördes också den nya ordning för biskopsval, som introducerades på 1960-talet, då biskop skulle väljas av lika många präster som lekmän och som många ansett bidrog till politiseringen av kyrkan även om man inte kunde förutse detta då.

Efter samtalet med biskopen och fika blev det tillfälle att ta del av några positiva rapporter om församlingstillväxt från några olika församlingar i Stockholms stift – Vårby gård, Saltsjö-Boo, Hammarbykyrkan och S:ta Clara kyrka. Även en positv rapport från Arbrå i Hälsingland avgavs. Inte minst dessa positiva församlingsrapporter var glädjande och belyste det som är en viktig del i nätverket Vägens verksamhet – att utgöra ett ”positvt hejarop” till goda krafter inom vår svenska kyrka. Vid samlingen i S:ta Clara presenterades även den folder för ”Vägen” som nu utkommit.

Vägen-samlingen i Gråbo församlingshem hade biskop em. Lars-Göran Lönnermark som huvudtalare och i sitt anförande uttryckte han sitt stöd för nätverk som Vägen och fann namnet ”Vägen” riktigt och passande. Vägensamlingarna i Stockholm och Gråbo gav en bra modell för hur kommande Vägen-samlingar kan se ut.

Vid Vägen-samlingarna uppmanades på nytt deltagarna att rekrytera nya medlemmar. Om var och en i nätverkets 400 medlemmar rekryterade bara en så skulle målet 1000 inte vara långt borta. Låt oss göra det detta år – för vår kyrkas bästa.

Låt mig sluta med en uppmaning att omsluta vår broder, församlingsherden i Frillesås Roland Johansson, i förbön under en svår sjukdomstid. Han är med som aktiv medlem i nätverket och har gjort en god insats i vår svenska kyrka.

Carl-Erik

I kyrkoårets sista skälvande dagar kommer här månadsbrevet för november i form av en personlig rapport från årets kyrkomöte, där jag är en av Frimodig kyrkas tio ledamöter. Vi är en av de mindre nomineringsgrupperna men mycket aktiv. Förra året tyckte Socialdemokraternas gruppledare Jesper Eneroth rent av att det mest minnesvärda från kyrkomötet var att Frimodig kyrka hade tagit alldeles för mycket plats i debatterna…

I år var det första gången som ett tematiskt kyrkomöte avhölls, denna gång med fokus på Undervisning. Det innebar att motioner som inte ansågs höra hemma under den rubriken avvisades (om de inte hade sin utgångspunkt i någon av kyrkostyrelsens skrivelser). Det var heller inte möjligt att diskutera utbildningarna inom Svenska kyrkan. En motion från en av mina nomineringsgruppskamrater om STI i Jerusalem fick exempelvis inte läggas fram.

Men att Svenska kyrkan, i den tid vi lever, behöver satsa på undervisning kan det knappast råda någon delad mening om. På det viset träffade temat rätt. Och det är inte fel med att undervisa även kyrkomötets ledamöter med föreläsningar, seminarier och gruppsamtal, även om formerna behöver förfinas.

2020 års kyrkomöte ska fatta beslut om huruvida även 2021 års kyrkomöte ska vara tematisk. Ämnet är redan fastställt, kyrkans roll i offentligheten. I så fall kommer jag och säkert andra att motionera om att det läggs in någon form av interpellationsdebatt så att akuta frågor kan behandlas även om de inte går att hänföra till temat.

Detta om formerna. Innehållet då? Det fanns positiva inslag men också sådant som var nedstämmande. På pluskontot ska definitivt ärkebiskopens inledande anförande vid första sessionen sättas upp. Hon talade klart och tydligt om behovet att sätta Jesus Kristus i centrum, att aldrig glömma kyrkans grundläggande uppdrag att sprida evangelium och att ”kliva upp ur dikena” och stå upp för den kristna tron. Det var riktigt uppmuntrande och satte faktiskt tonen för diskussionen åtminstone i det utskott som jag sitter i och efter vad jag hörde även på andra håll. Ett exempel är att motionerna om att nästa tema borde vara Jesus Kristus behandlades välvilligt i flera av utskotten även om de inte tillstyrktes.

Men sedan fanns det sådant som var mindre bra. Jag får erkänna att jag är i högsta grad medskyldig till kyrkomötets längsta och tuffaste debatt, den om Alphakurserna. Förslaget i den motion jag tagit initiativ till var att kyrkomötet skulle be kyrkostyrelsen göra ett uttalande om att Alphamaterialet är förenligt med Svenska kyrkans tro och lära och därmed ge Alphakurserna sin välsignelse. Kunde man dessutom tänka sig ett bidrag på nivån felräkningspengar (en miljon per år) till Alpha Sverige skulle det öppna stora möjligheter för utveckling av konceptet. Torbjörn Aronson (KR) motionerade å sin sida om att en studieplan för Alpha i Svenska kyrkan borde utarbetas.

Diskussionen i utskottet blev stenhård med orättvisa, direkt lögnaktiga, angrepp på Alphamaterialet med utgångspunkt i formuleringar i tidigare använda bredvidläsningslitteratur i äktenskapsfrågan. Detta blev också temat i utskottsskrivningens slutkläm och i debatten i plenum. Vi fick höra att den som sysslar med Alpha inte står upp för alla människors lika värde och att människovärdet (det vill säga ett bejakande av samkönade äktenskap) är viktigare än att människor blir frälsta.

Motionerna avslogs (förstås). Det hade nog skett hur som helst med det ständigt återkommande argumentet att Kyrkomötet inte ska lägga sig i sådant som församlingarna gör. Det sorgliga var motiveringen och den hårda tonen i diskussionen.

Min och andras tolkning är att det egentligen inte handlar om äktenskapsfrågan utan om uppfattningen att Alphas tydliga fokus på personlig omvändelse av vissa upplevs som stötande. Men att lyfta fram det som argument emot materialet blir för magstarkt även för de mest hårdföra kritikerna. Påstår man att Alpha har ”fel” äktenskapssyn kan man däremot räkna med att få många med sig.

”All reklam är bra reklam”, heter det ibland. Det är ett tveksamt påstående. Men i det här fallet tror jag att uppmärksamheten kring Alpha inte har skadat utan har stärkt dem som använder konceptet och kanske gjort andra nyfikna. Det är i alla fall min förhoppning.

Ett välsignat nytt kyrkoår önskar jag er alla!

När jag tänker vidare i fortsättningen kring svenska kyrkan, så är det två ”institutioner”, som mer och mer ifrågasätts och som om de försvann, nog skulle bidra till en vitalisering av kyrkan. Jag tänker då på 1. Territorialförsamlingsprincipen. Det har motionerats i kyrkomötet gång på gång att den skulle upphöra. De gamla lojala församlingsbanden finns inte hos den nya generationen. De vet knappt i vilken församling de hör hemma. När svenska kyrkan fortfarande hade folkbokföringen kvar, så hände det då och då att folk från Katarina eller Kungsholmen kom till domkyrkoförsamlingen för att söka personbevis t.ex. De visste således inte vilken församling de tillhörde! Idag söker sig människor till församlingar, där de upplever att de får andlig mat och där det finns andligt liv. Man skulle också vilja ge sin kollekt och sitt tionde till den gudstjänstgemenskapen. Idag går det dock inte men – som sagt - något att be och verka för, att territorialförsamlingsprincipen upphör.

Den andra institutionen är kyrkofullmäktige. Även där finns krafter som ifrågasätter den. Från centralt kyrkligt håll har jag förstått att vissa menar att det är en kostbar inrättning med tanke på att det är så få som ändå röstar. Ett annat skäl att avskaffa kyrkofullmäktige att den institutionen bidrar till en partipolitisering av kyrkan. Kyrkan styrs inte av kyrkfolket utan av valda politiker, som inte alltid, för att uttrycka mig snällt, har ett kyrkligt engagemang eller kristen tro. Förre kyrkosekreteraren Carl-Henrik Martling menar i sin bok ”Ärkebiskops vederlike” att det var just kyrkofullmäktigeinstitutionens införande kring år 1930, som då ersatte kyrkstämman, som öppnade för kyrkans politisering och därmed inre sekularisering.

Men åter till inledningen – tecken finns ändå i vår älskade svenska kyrkan på ansatser till något nytt. Tack för att du är med och verkar och ber för det!

Sedan hösten 2017 har jag haft förmånen att få hjälpa till i min församling Mora att leda gudstjänster såsom veniat. Sommaren gick mot sitt slut och förmiddagsgudstjänsten i en av Moras landsbygdskyrkor stod för dörren.

När jag hälsar på gudstjänstfirarna innan klockringningen är det uppenbart att hälften av de församlade tillhör ett sorgehus, tillika efter en kyrkvärd. De är här för att visa sin make, far och släkting respekt. Hans minne skall hedras av den kyrka han tjänat och tillhört, detta genom uppläsning av namn och ålder, förbön och klockringning. Det är därför de är på plats.

Förvisso håller fortsatt mina predikoförberedelser - utifrån dagens bibeltext från Bergspredikan om den helt avgörande skillnaden att bygga huset på berggrund eller på lösan sand. Ändå är det uppenbart att förkunnelsen måste disponeras om – och få ytterligare dimensioner samt vidgat fokus. De sörjande inte bara behöver bli sedda. Det har de rätt till – genom att få ett tilltal i förkunnelsen och kunna uppleva att de har något att ta med sig hem av Guds Ord i denna stund av saknad och förlust. Några nyckelord: vår kyrka och hennes Herre säger att det finns någonting bortanför död och förlust, en återseendets möjlighet – och glädje. Det är vårt kristna hopp, vår trotsiga hopp, vår gudstillit, utifrån ett löfte.

Andra får bedöma hur det gick att nå fram med orden och Ordet. I vart fall försökte veniaten, efter förmåga, där jag stod i ambon under predikan. Nog märkte dock jag att de lyssnade och följde aktivt med. Efter gudstjänsten uppstod vid utgången ett värdefullt samtal, med framför allt änkan. Tid gavs. Det fick bli en helhet, allt präglat av det kristna evighetshoppet utifrån Herren Jesu Kristi löften.

Denna sommar har inneburit osedvanligt många avsked av vänner och bekanta här i Mora och Siljansbygden. Vid uppbrottet från jordelivet och när begravningsgudstjänsten nalkas, kommer lätt frågan om vilka krav vi ställer på närhet och umgänge för att deltaga i en avliden människans avsked. Hur väl kände jag den vi nu förlorat? Hur mycket borde jag delat hans eller hennes liv? Hur länge var vår vänskap? Eller var det enbart en bekantskap? Förvisso handlar det om naturliga frågor, men likafullt också farliga, ja, rentav i värsta fall bedrägliga - då de vill kvalificera motiven för mitt deltagande, min närvaro att dela sorgen, på en onödigt hög nivå.

Lätt landar vi i ett nekande svar på någon fråga, på någon punkt. Så får detta nej tjäna som intäkt för beslutet ”nej, inte jag”, med följd att vi avstår från begravningsgudstjänsten, detta då bekantskapen – i mina egna självkritiska ögon - inte var tillräckligt djup, frekvent, uthållig eller personlig.

Frågan är verkligen om vi skall resonera så. Möt upp i stället, detta utifrån Ditt hjärtas spontana önskan att få uttrycka att jag tyckte om den avlidne - och att våra livsvägar kom att korsas på ett sätt som gjorde intryck på mig. Detta vill jag nu hedra. Och samtidigt, genom att möta upp, försöka lindra sorg och saknad för de närmast anhöriga, att bära varandras bördor.

Vår kyrkas tro, vår kristna tro, vår tillit till Herren Jesus Kristi ord, ja, hela grunden för vår västerländska kristet präglade civilisation, uttrycker att döden får inte ha sista ordet, att den mist sin udd, att det finns något bortanför, något större – en kommande återseendets glädje i Guds eget rike. Dela därför den jordiska sorgen, försöka trösta genom din blotta närvaro – och gärna med något ljust minne att dela med de närstående och andra sörjande. Så bygger vi också det godas gemenskap, ett godare samhälle. Vi behöver nämligen varandra. Och just då, där mitt i sorg och tomhet, mer än någonsin.

Så, återigen, möt upp till begravningsgudstjänsten och minnesstunden, hedra den avlidne, skänk de närmast sörjande, också ytterst dig själv, lindring och tröst genom att finnas med. Låt det inte bli tomt och ödsligt när vi tar jordiskt avsked. Det finns, och håll fast vid det, ett hopp, ett välgrundat hopp, en ny framtid.

Vid dagarna framkom också andra goda rapporter om församlingsförnyelse, bl.a. från Skara domkyrka, dit tillresande från andra församlingar nu söker sig. Från församlingen Vårby gård i Botkyrka – ansett som ett av de mest hårdarbetade områdena med ett besökarantal kring 0,5 % på gudstjänsterna berättar Ronny Gildeskär, som arbetar i församlingen S:t Mikael som administratör bl.a. följande: ”Jag har firat två år som anställd i Sankt Mikaels församling nyligen. Det är ju prästbrist runt om i Sverige och mycket svårt att tillsätta vakanta tjänster. Det ledde till att jag fick venia från kyrkoherden och får ibland predika i högmässan i Vårby Gård. En vanlig söndag i kommer det mellan 70-90 personer på högmässan och söndagsskolan samlar 20-30 barn. Det är en härlig mix av människor från hela världen vilket ger en dynamik och olika utmaningar. Samtidigt som det är högt i tak och hjärtligt håller vi på en traditionell och lite högtidlig högmässa med procession och evangelieprocession varje högmässa t.ex. Vi har också en veckoandakt, följt av lunch varje torsdag och sedan bibelstudium. Det har jag och en präst turats om att hålla varannan vecka. Sedan gör jag också det jag först blev anställd för, administration och kyrkobokföring så klart! Jag går med stor glädje till 'jobbet' varje dag, och det känns fortfarande fantastiskt och lite overkligt att man kan ha det så här och få känna att man gör nytta. Har hamnat på rätt ställe!”

Så visst finns det ljuspunkter. Att tre söndagar få fira gudstjänst i en välfylld S:ta Clara kyrka bara bekräftade den bilden.

Vi fortsätter tro att svenska kyrkan håller på att vända och tända! Det vi av undersökningar vet är att svenska folket är mer andligt öppet än på länge. En undersökning från Linnéuniversitetet i Växjö påminner om att vid valet 2010 menade 20 % av de som tillfrågades, att det var viktigt att samhället bygger på kristna värden. Vid valet 2018 var det 40 % som tyckte så – alltså en fördubbling sen 2010. Projektledaren, Dr. Magnus Hagevi menar att ökningen är tydligast bland religiöst passiva. Docent Joel Halldorf har utkommit med en bok ”Gud: Återkomsten – hur religionen kom tillbaka”. Engelsmannen Peter Watson har i en 600 sidor tjock bok ”Den gudlösa tidsåldern” skildrat ateismens segertåg i västvärlden från mitten av 1800-talet och framåt. Watson menar, att sekulariseringen nådde sin höjdpunkt under 1960- och 70-talen men därefter har västvärlden tagit en annan riktning.

Ännu i början av 1980-talet förutspådde forskaren Jürgen Habernas vid den s.k. Frankfurtskolan i likhet med många andra att religionen skulle totalt försvinna i det moderna samhället. Nu säger dock Habernas annat och i en föreläsning i Frankfurt menade han att den tesen om västerlandets fortskridande sekularisering är felaktig och att vi nu lever i en postsekulär tid där religionen återigen spelar en avgörande roll vid försvaret av grundläggande mänskliga värden.

Själv påminde jag under Vägendagarna om Clunyrörelsen i 900-talets Frankrike, som började be om kyrkans nytändning i en tid då den styrdes av världsliga feodalherrar. Viktigt för munkarna i Cluny var ”laus perennis”, den ständigt pågående lovprisningen. Även vi får be och tacka, be och tacka för det goda som sker i vår svenska kyrka och att vi ska få uppleva det vännerna i Cluny fick uppleva – att kyrkan tände och vände!

Jag har ett kyrkohistoriskt exempel, som jag återvänder till när jag vill ha nytt mod att tro att det är möjligt att t.ex. se vår kära svenska kyrka tända och vända - något av en slogan för vårt nätverk “Vägen”. Jag beger mig då nämligen 1200 år bakåt i tiden och några hundratals mil neråt till ett litet oansenligt kloster i östra Frankrike, Cluny. Det är början av 900-tal och det finns så många paralleller med vår tid. Det är en tid av kyrkans inre sekularisering i tro och liv. Det här är feodalismens glansperiod. Kyrkan styrdes av tidens makthavare, feodalherrarna. Vi skulle idag uttrycka det så att kyrkan var i politikernas händer. De ägde marken, de byggde kyrkorna, de tillsatte prästerna, biskoparna och påvarna. Var och en kan förstå, att dessa inte alltid var av den bästa andliga sorten. Några franska präster beskrev tidsläget så här år 909: ”Precis som de första människorna levde utan lag och gudsfruktan, utlämnade åt sina lustar, så gör även nu varje man det som syns gott för honom i hans egna ögon, föraktar lagen, både den mänskliga och den gudomliga”. Kyrkan förgiftades av en inre sekularisering som får kyrkohistoriker att tala om ”det allmänna sedeförfallet” (Wegener), ”det sedliga och religiösa förfallet i kyrkan” (Terrgel) och ”ett förvildat munkväsende”. (Koch) Åren 867-1049 kallas ibland i kyrkohistorien för ”pornoratins tid”.

I den här förfallssituationen började några enkla munkar i klostret Cluny att be om ”Libertas ecclesiae”, Kyrkans frihet. Kyrkans skulle vara kyrka. Kyrkan måste hitta tillbaka till sin ursprungliga själ. Fokus var – för att nu citera några kyrkohistoriker igen – att befrämja ”renhet inom klostren” (Wegener), ”främja fromheten inom klostermurarna”, där munkarna skulle föra en ”mycket strikt livsföring” (Beskow). Hur gjorde bröderna i Cluny för att få se kyrkan tända och vända? Jo, de hämtade kraft vid tre källor. Den ena var bönen. ”Huvuduppgiften för dessa munkar var bönen ”, skriver en kyrkohistoriker Voltz och fortsätter: ”den cluniansiske munken tillbringade nästan hela dagen i tillbedjan”. Den andra kraftkällan var att denna bön, trots det dystra yttre läget, bars av en stark ton av lovprisning, ”laus perennis”, den ständigt pågående lovsången. För det tredje fanns hos munkarna en blick för det fattiga och lidande folket utanför klostermurarna. De franska prästerna 909 skrev om hur ”de starka förtrycker de svaga, världen är full av våld mot de fattiga och plundring av kyrkans ägodelar. Män förtär varandra som fiskarna i havet”.

Inte kunde det väl ändå bli något av något så enkelt? Jo, det blev det – och kanske mer än vad bröderna i Cluny kunnat tänka sig. Kyrkan vände och tände och återfick sin frihet. 1059 fastslogs att kardinalskollegiet skulle väljas av kyrkan själv. I samma århundrade vågade kyrkan starkare än tidigare hävda sig mot politiska makthavare, som lade sig i kyrkans inre angelägenheter. Konflikten mellan Gregorius VII och tyske kejsaren Henrik IV om vem som hade rätt att tillsätta den lediga ärkebiskopsstolen i Milano är det mest kända exemplet på den kraftmätningen. På 1100-talet blev Clunyrörelsen den starkaste rörelsen inom katolska kyrkan. Ett litet frö som såddes i Cluny präglade nu hela den katolska kyrkan och faktiskt medeltidssamhället.

Kanske kan - under kan ske – nätverket Vägen få vara ett sådant litet frö. Vem vet. För Cluny tog det tid att tända och vända kyrkan – det kan det göra för Vägen också. Men bönen fortsätter, lovsången fortsätter och kärlekshandlingarna fortsätter. Vi fortsätter be med en bön från Cluny: ”Ge oss möjlighet att vara ljus och bäras av en ande av kärlek och fasthet och vandra inför dig som ljusets barn”.

Kära vänner på och i Vägen!

Vintermånaden februari har gått till ända och vårmånaden mars är här. Det är med andra ord hög tid för ett månadsbrev.

Ljuset återvänder och naturen vaknar. Låt oss hoppas och be för att det också innebär att nätverket Vägen tar nya steg framåt. Vi som redan är med behöver fördjupa våra kontakter, inte minst genom att förenas i bön. Samtidigt behöver vi bli många fler runt om i landet.

Svenska kyrkan befinner sig i en brytningstid. Mycket uppmärksamhet riktas mot de sjunkande medlemssiffrorna och de dystra prognoserna om att det inte dröjer länge förrän mindre än 50 procent av svenska folket är medlemmar. Det är lätt att misströsta men också att tillgripa olika former av konstgjord andning i form exempelvis av febril jakt på aktiviteter som man tror ska locka människor till kyrkan.

Vägen behövs i detta läge. Om Svenska kyrkan lyckas tända och vända, hitta tillbaka till det som är kärnan i kyrkans uppgift – att sprida evangelium och att bygga gemenskaper där människor kan växa i tro – ja, då finns det hopp för framtiden även om statistiken ser dyster ut.

Om bland annat detta talade vi på Vägens möte i S:ta Clara kyrka den 25 januari. S:ta Claras direktor Mats Nyholm presenterade sin vision om en gemenskap som bidrar till att reformera Svenska kyrkan och som sprider evangelium i Stockholm samtidigt som man lever i hälsa och välmående i församlingen. Själv berättade jag om 2019 års kyrkomöte som för första gången ska vara tematiskt och inrikta sig på undervisning om kristen tro och framhöll att det är oerhört viktigt inte bara att det undervisas utan också om vad och på vilket sätt.

Vi förde en diskussion, först alla tillsammans och sedan i smågrupper, om hur vi tillsammans ska få fler att ansluta sig till nätverket och hur vi ska nå ut med vårt budskap. Ett genomgående tema blev hur viktigt det är att vi samlas till bön. Mer om detta kommer inom kort.

Vissa förändringar har genomförts i Vägens organisation. Carl-Erik Sahlberg har bett att få lämna ledningsgruppen och i stället ingå i referensgruppen.

Ledningsgruppen består därefter av Anders Åström (ordf), Elisabeth Sandlund (vice ordf), Anahita Parsan, Carl Grinde, Lars Sahlin och Nils Lidskog.

I referensgruppen återfinns Carl-Erik Sahlberg, Bengt Pleijel, Lennart Sacrédeus och Annelie Enochson.

Dessutom har en operativ arbetsgrupp formerats, bestående av Lars Sahlin, sekreterare, Harriet Hansson, kassör, Martin Åhlin, webmaster och Anders Åström, ordförande.

Den 15 december 1968, tredje advent, stod en 23 år ung präst vid altaret i Härnösands domkyrka för att vigas till präst av biskop Arne Palmqvist. Den unge prästen var jag. I år är det alltså 50 år sen den stora dagen. Nu fick jag fira den tillsammans med vänner och grannar vid en gudstjänst i vårt kapell i Marangu vid Kilimanjarobergets fot den tredje advent och en glädjefylld fest efteråt. Jag är djupt tacksam till Gud för dessa mina femtio år – kyrkoadjunkt i Storsjö i Härjedalen (1968-1973), kyrkoherde i Alsen (1976-1983), seminarielärare i Tanzania (1983-1987) och sen 24 år i S:ta Clara i Stockholm (1989-2012). De första åren i Storsjö med Härnösands stifts vackraste prästgårdsutsikt över fjäll och sjö har förstås en särskild plats i mitt hjärta – på ett sätt kanske min lyckligaste tid. Kyrkoherdeåren i Alsen – kanske statusmässigt min högsta tid – kyrkoherde, ordf. I kyrkorådet, ledamot av stiftets teologiska kommitté och redaktör för dess teologiska årsbok, preses vid prästmöte. Åren som lärare i kyrkohistoria vid Makumira Lutheran College i Tanzania – det stora lyftet i mitt liv, från stiftssammanhang till rikskyrka, utsänd av Svenska Kyrkans Mission, mötet med växande luthersk kyrka. Åren i S:ta Clara – från tom kyrka till fullsatt, uppsökande diakoni som räddade och upprättade hundratals ”tilltufsade”, vidgade plattformar i landet och även utanför landet.

Det är klart att det inte är samma kyrka som jag prästvigdes till för 50 år sen. Ibland kan jag tycka det inte är samma kyrka. Men jag tycker om kyrkan och vill inte se henne inte må så bra, tappa medlemmar, tappa kyrkobesökare och bli sekulariserad inifrån. Nej, jag drömmer om att se kyrkan vända och tända. Därför startade jag Vägen. Därför är jag glad att också Du känner så och vill vara med. Vi växer – men tänk om vi kunde bli 1000 innan år 2019 är slut. Tänk om vi kunde få till 10 regionala träffar. Tänk om kyrkans ledning under kommande år kunde be Vägen om hjälp att få se växande kyrkor. Ju fler vi blir i detta nätverk, detta ”positiva hejarop” – ju starkare blir vår röst. Bön – Nätverk – Röst: tre viktiga kungsord för Vägen.

Jag önskar dig en god jul och vet att du får, när du likt Henok vandrar med Gud, också kommer att få vara behaglig och behövlig för honom nästa år 2019.

En mer levande och ekumeniskt inriktad Svenska kyrkan, att vårt folk och land bygger vidare på Sveriges kristna grund, att kyrkan satsar mer på att bistå i föräldrarnas förmedling av den kristna tron till sina döpta barn.

Dessutom att Svenska kyrkan agerar mer kraftfullt för förföljda kristna runtom i världen, men även i vårt land bland kristna asylsökande och inte minst konvertiteter från islam.

Detta tillsammans med att det är dags för en mer balanserad syn inom Svenska kyrkan på Mellanösternkonflikten är några huvudpunkter i mina tankar kring en mer levande kyrka.

I detta ingår även att Svenska kyrkan måste vara medveten om sina särskilda band till det genom historien utsatta judiska folket, det folk Herren Jesus Kristus själv föddes in i.

Allt mer blir det tydligt att den svenska kulturen och samhället måste erkänna och bejaka människans också religiösa, andliga och själsliga, behov för att vi skall kunna vara hela personer.

I tider av växande mental och själslig ohälsa i vårt land, inte minst bland skolungdomar, borde denna insikt sprida sig djupare. Alla, även barn och ungdomar, har rätt till ett andligt liv. Det slås till och med fast i FN:s barnkonvention.

I en annan FN-stadga, den om de grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna, betonar föräldrarnas rätt gentemot staten och det offentligt att kunna fostra sina barn i enlighet med de religiösa och filosofiska principer man önskar följa.

Politiskt kristendomsfientliga förslag, exempelvis de antagna av den socialdemokratiska partikongressen 2017, att vilja ta bort de kristna inslagen i förskolan och skolan, bryter alltså mot mot Sveriges internationella åtaganden.

Kristendomen förmedlar ett unikt budskap om den treenige Gud med fokus på vad Gud gjort - som skapare, som människa på jorden genom sin son Jesus Kristus samt som den helige ande som kan slå rot i människors hjärtan.

I alla tider har kyrkorna sökt att förmedla tro, hopp och kärlek till varje människa - och påminna henne om att vi alla, var och en, som skapade till Guds avbild, har ett lika, absolut, unikt och okränkbart människovärde under hela vårt jordeliv från tillblivelsen till den naturliga döden.

Med varje människas liv har Gud en plan och detta ger mening, trygghet och vägledning i tillvaron och stöd i livsvalen. Budorden förmedlar de etiska och moraliska ramar inom vilka vi människor kan leva i frihet och med tillit till varandra.

I arbetet med att vända de senaste decenniernas omfattande medlemsförluster på runt en miljon kyrkotillhöriga menar jag att vägen framåt för Svenska kyrkan är att stödja föräldrarna i att föra den kristna tilliten till Gud vidare till sin barn. Det kan handla om stöd och tips till aftonbön, bordsbön, budorden, bibelns budskap och kristen livshållning.

Så har kristen tro förmedlats vidare i tusen år i Sverige, från generation till generation. Detta är ett ansvar utifrån barndopets löften från hem, faddrar och församling.

Svenska kyrkans roll är, liksom alla andra kristna samfunds, att visa på bönens kraft, hjärtats samtal med Gud. Det är en bred kyrka med mångfald. Där ges generöst utrymme för olika kristna fromhetstraditioner, även och inte minst för de med en traditionell kristen tro och hållning, även bland lekmän, präster, diakoner, andra anställda och frivilligarbetare.

Målet måste vara en bred kyrka, där olika kristna fromhetstraditionerkan få känna sig hemma - utan att marginaliseras.

Avtal mellan svenska kyrkan och EFS har tecknats längre tillbaka i detta syfte. Denna goda modell skulle kunna fungera som förebild för andra avtal med olika fromhetsinriktningar inom Svenska kyrkans hägn såsom ELM, Laestadianer, gammal- eller högkyrkliga grupper m m. Tveklöst vore det en välkomnande väg för att återskapa denna oerhört viktiga samhörighet och tillit till varandra inom kyrkan.

Så kan vägar tas för ett vitalt, trosstärkande gudstjäntsliv med glädje, djup och helighet och en Svenska kyrkan som börjar växa igen, med fler som vill fira gudstjänst, bli döpta, konfirmeras, vigas och jordfästas i denna landets största kristna kyrkas ordning.

Lennart Sacrédeus, Mora
Gymnasielärare och journalist, tidigare riksdagsman och europaparlamentariker för KD, ledamot av Kyrkomötet och Kyrkostyrelsen i Svenska kyrkan 2006-2013 (Kristdemokrater för En levande kyrka, KR), nu nationell revisor i Svenska kyrkan.

Denna sommar är jag återigen i Sverige och predikar på ett ganska stort antal platser. På några av dem har jag mött öppenhet och förväntan för vad Gud kan och vill göra i fortsättningen men på inte så få håll är man lite undrande och desillusionerade. Extremvärmen, bränderna och det kommande riksdagsvalet präglar eller tynger mångas sinnen, Bäst mottagligt och mest tro tycker jag mig faktiskt finna i "min" S:ta Clara kyrka. Här är det lätt predika och nya människor kommer till tro. Jag är så glad att S:ta Clara håller och utvecklas.

Mot bakgrund av den lite "dova" känsla jag mött på några platser, så inser jag att Vägen behövs som ett samlande böne- och kraftnätverk. Jag gläder mig över att det tillkommit inte så få nya medlemmar under de sista månaderna och det gläder mig mycket att mångåriga diakonissan i S:ta Clara, Inga Pagréus, går in som referensperson. Intresset från Svenska Kyrkans Lekmannaförbund uppmuntrar mig också. Två regionala Vägensamlingar har hållits och den 26.10 planeras en Vägendag i Stockholm med Elisabeth Sandlund och undertecknad och med förhoppning att någon pensionerad biskop kommer och vi får ett fint samtal om vad vi kan göra för att få Svenska kyrkan att tända och vända.

Docent Christian Braw berättade under vår Vägensamling i Nybro om Peter Lorens Sellergren, den försupne prästen i Hälleberga, som i ett bakrus såg in i helvetet och mötte demoner och sedan vaknar upp som en ny människa. Han får sedan se hur hans kyrka fylls av längtande sockenbor - ja, några vandrade tio mil för att ta del av hans andliga rätter. Det som var uppmuntrande var att stiftsledning i Växjö höll honom högt och såg att det han gjorde bar god frukt och att präster likt honom behövdes i stiftet, Sellergren blev ett redskap till en andlig "islossning" - (det är också titeln på Christian Braws bok om Sellergren). När vi stod där vid Sellergrens grav, så bad vi just att Herren skulle uppresa flera "Sellergrenare!" i vår tid som kunde vända och tända kyrkan.

Detta är det sista nyhetsbrevet före sommaruppehållet och det har fokus på en tilldragelse som faktiskt börjar just idag, måndag 2/7:

Vägen vill uppmuntra sina medlemmar till bön för Sverige inför riksdagsvalet 9/9. En liten milstolpe inför detta är väl Almedalsveckan 2/7 – 8/7 på Gotland då många politiker, mediafolk och andra makthavare medverkar. Bed gärna för att Guds vilja skall ske under denna speciella vecka och att Guds Ande skall beröra många av deltagarna. Idag, måndag, kl. 21.00 är det ju den sedvanliga Vägen-bönen (dock utan videostödet, som har sommaruppehåll). Tag gärna med Almedalsveckan vare sig du deltar i den bönen eller i annan bön denna veckan!

Så vill vi påminna om en viktig sak (saker) från förra veckans nyhetsbrev:

• Var med, om ni kan, varje måndag kl 21.00, t ex 10 minuter, i bön för landet och för riksdagsvalet: om Guds beskydd över Sverige, att Guds vilja skall ske i vårt land och i valet 9/9 – samt för mer specifika böneämnen som var och en väljer själv
• Sök upp andra Vägen-medlemmar, och andra, och träffas i lokala möten för denna bön. Ni kan själva söka medlemmar genom vårt postnummerprogram

En sak till (också i repris):
Vägen står i sommar inför en ”offensiv” förbön för landet. Detta innebär resor, ev. annonser och annat PR-stöd, m.m. Om du som medlem vill stödja detta genom ett litet (eller stort) ekonomiskt bidrag så är du varmt välkommen att sätta in detta på vårt Bankgironummer 456-6030 och ange ”Vägen” eller använd Swish: 123 236 98 66. Tack på förhand!

På ledningsgruppens vägnar önskar jag alla V-medlemmar en välsignat skön fortsättning på sommaren.

Varma hälsningar i Kristus

Den varmaste majmånaden i mannaminne är nu slut. Den vänliga grönskans rika dräkt, som vi sjunger om i psalmen, smyckar redan hela Sverige och vi påminns om ”Guds godhets rikedom”.

Människors kroppar har tinat upp efter vinterns ruskväder. Gud give att också människornas hjärtan värms och blir mottagliga för allt det Han vill ge var och en, också den som vänt Honom ryggen och inte vet vad han eller hon saknar.

På sommaren, när många svenskar byter miljö, är möjligheterna att nå ut med det kristna budskapet goda. Den som inte är på hemmaplan är mer öppen för att ta till sig nya intryck och semestern ger i bästa fall tid till att fundera på livets stora frågor. Vi som arbetar för att återkristna Sverige bör inte försitta chansen till samtal och förbön för alla som innerst inne längtar efter ett möte med den levande Guden.

För egen del fyller jag 19 år denna sommar. Det var i juli 1999 på min yngsta dotters konfirmation som Gud passade på och gjorde klart för mig att jag haft fel i mer än tre decennier när jag förnekat honom. Och det var i augusti samma år som jag fick böja knä i S:ta Clara kyrka, säga mitt ja till Jesus Kristus och ta emot honom som Herre och Frälsare. Det blev början på den mest spännande resan i mitt liv, en resa som fortsätter på slingrande vägar mot ett härligt mål i fjärran. Och det är något att tacka för, dagligen och stundligen.

Och till sist det viktigaste i detta månadsbrev: Missa inte att koppla upp dig på vägen.nu kl 21.00 på nationaldagen den 6 juni. Jag har fått det hedrande uppdraget att hålla samman en ekumenisk bön för Sverige med tre av landets viktigaste kristna ledare, Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift och sedan ett år också kardinal, Carl-Erik Sahlberg, initiativtagare till Vägen, tidigare direktor i ”min” kyrka och nu verksam i Tanzania samt Tomas Sjödin, pastor i Smyrnakyrkan i Göteborg, och i breda kretsar uppskattad författare och föreläsare. Låt detta unika tillfälle bli upptakten till intensiva böner för vårt land denna sommar!

Evangelierna döljer inte hur ledsna och besvikna lärjungarna och övriga Jesu vänner var när han hade dött. Emmauslärjungarna ”såg bedrövade ut”. (Luk. 24:17) Maria från Magdala ”stod utanför graven och grät”. (Joh. 20:11) Lärjungarna var rädda och samlades bakom låsta dörrar. (Joh. 20:19, 26)

Vad gjorde då dessa Jesu vänner i denna dystra tid. Ja, sysselsatte sig med olika saker trots allt.Petrus sa till sina fiskekompisar: ”Jag går ut och fiskar” men ”den natten fick de ingenting”. (Joh. 21:4) Maria från Magdala och några andra kvinnor gick ut ”för att se på graven”. (Matt. 27:1) Lärjungarna samlades i alla fall. (Joh. 20:19) Så något gjorde de i alla fall i dysterheten. De företog sig något.

Så händer det ofattbara – graven visar sig vara tom. Och nu är det inte en olycka till de andra olyckorna – att någon stulit kroppen, som Maria från Magdala först tror. (Joh. 20:13) Nej, sändebud från himlen säger att Jesus har uppstått (Mark. 16:6) och Jesus visar sig som levande för Maria från Magdala och sedan för alla de andra lärjungarna. (Joh. 20) Ett ljus har tänts. Det kompakta mörkret får vika.

Jag tänker att så där kan det vara för oss i våra personliga liv också. Vi är bedrövade över något som hänt eller inte hänt. Vi t.o.m. när ingen ser det gråter. Och vi kanske t.o.m. är rädda – rädda för vad folk ska säga, rädda för att det kanske inte håller nästa gång heller i vårt kristenliv.

Vad kan vi då lära av Jesu första vänner? Jo, att ändå bara arbeta på. Sköta sina sysslor även om man i mörkret kanske måste ta hjälp av en dålig ficklampa. Försöka prestera även om ingen applåderar. Svettas även om ingen handduk finns att torka av svetten med. Även om vi inte den natten och den dagen eller de nätterna och de dagarna fått någonting – inte ens en uppmuntran.

Och så, när det är som mörkast, när vargtimmen är där, så kan det börja gry något. Den första blomman syns kanske på mitt livs ruiner. Mörkret blir ljus. Dörrar öppnas. Undret är där!

Kanske ska vi tänka så också om vår kära svenska kyrka. Vi är många som är bedrövade idag när vi ser hur vår kyrka tappar medlemmar, tappar deltagare i våra förrättningar och tappar tro. Ibland kanske vi gråter – eller skulle gråta och inte vara nöjda som grodan som ovetande kokas till döds. Vi är ibland rädda – rädda att inte vara politiskt korrekta, rädda för att bli hånade och förlöjligade.

Kanske är hälsningen då också – arbeta på! Arbeta som om bön inte hjälpte, be som om arbete inte hjälpte. Var du trogen den himmelska syn som du fått. Kasta dig mera på Gud än på människor. (Ps. 118:8 - 9) Be och arbeta för att svenska kyrkan ska vända och tända. Stöd och uppmuntra goda krafter inom vår kyrka. Det är ju det Vägen vill göra med tre huvudord: Bön, Nätverk och Röst. Vara ett positivt ”hejarop” till dem som riskerar krokna och mest av allt behöver uppmuntran.

Och då kan det hända – en kyrkbänk fylls igen. Lovsången stiger mot medeltida valv. Kyrkstigar trampas upp igen. Bibeln dammas av och blir ledstjärna.

”Och nu, Herre, se hur de hotar oss! Hjälp dina tjänare i svenska kyrkan att frimodigt förkunna ditt ord, genom att du räcker ut din hand och låter helande, tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn”. (Apg. 4:31) Det helandet av vår svenska kyrka kan ske! Det undret kan ske!

Vi vill uppmuntra till gemensam bön och fasta under skärtorsdagen. Vi gör detta för landet Sverige och för alla människor som bor här. Vår bön är att påskens budskap ska beröra dem som inte annars bekänner en relation till Kristus, att deras tankar på påsken skall fyllas av Guds kraft och liv. Vi ber om att påskens budskap ska tränga fram och beröra oss alla av Evangeliet. Att kraften i Evangeliet som når sin fullhet i Jesu uppståndelse på påskdagen ska öppna allas våra ögon så att världen kan tro och Guds rike utbreda sig.

Den här världens gud har förblindat de otroendes sinnen så att de inte ser ljuset som strålar från evangeliet om Kristi härlighet, han som är Guds avbild. (2 Kor 4:4)

Vi vet att världen är förblindad, men vi har en Gud som vill öppna våra ögon. Så låt oss därför be att Gud ska utföra så som han sagt genom profeten Hesekiel om den gode herden: Jag ska själv ta hand om mina får och vårda dem (Hes 34:11). Gud själv ska utföra sitt verk och samla sitt folk. Låt oss be om detta! Att Fadern genom den Helige Anden uppenbarar sin son i människors hjärtan, han som är den gode herden. Och vi får be om detta i tro och tillit på Jesu egna ord som ger vår bön auktoritet över allt som står Gud emot i både Himlen och på jorden. Vi får be i tro på hans makt över mörkret och annat jävulskap som förleder världen från att tro på Guds son:

Jag säger er sanningen: Allt som ni binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt som ni löser på jorden ska vara löst i himlen. 19 Vidare säger jag er: Om två av er här på jorden kommer överens om att be om något, vad det än är, så ska de få det av min Far i himlen. 20 För där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem. (Matt 18:18-20)

/Lars Sahlin för ledningsgruppen

Här kommer en vårhälsning från vår hedrade referensgruppsmedlem, Bengt Pleijel:

Ett huvudsyfte med nätverket Vägen är just att vara nätverk, att medlemmarna skall kunna få kontakt med varandra, inte minst på sin ort eller i sitt område. Detta förutsätter att man vet var andra medlemmar finns, men eftersom Vägen av integritetsskäl inte lämnar ut medlemmarnas namn eller epost (utom till aktiva medlemmar, som godkänts av ledningsgruppen), så går det inte att ha någon medlemsförteckning tillgänglig för alla. Men nu tror vi oss ha en lösning på detta:

Vi har tagit fram ett program där en medlem kan söka kontakt med andra på ett eller flera postnummer och sedan bli kontaktad av medlemmar i respektive postnummer-område som önskar ta denna kontakt. Efter att du loggat in med din epost här kan du välja ”Kontakta via postnummer”. Där ser du alla Vägens medlemmar, anonymt, på en karta. Sedan är det bara att klicka på de postnummer som du vill kontakta och skicka med en personlig hälsning. Då går ett mail iväg till den eller de medlemmar som finns i området och de kan sedan, om de vill, kontakta dig tillbaka. Nu kan ni höras av, kanske träffas – eller varför inte, bilda en liten Vägengrupp för bön och gemenskap.

Om du har flyttat eller inte angett ditt postnummer än, så kan du redigera dina uppgifter här efter inloggning.

Vi hoppas att detta blir ett steg framåt för att stärka nätverket och dess uppgift. Kontakta gärna oss om du har fler idéer på hur vi kan bli bättre på att nätverka!

/Arbetsgruppen

Nätverket Vägen, inbjuder dig att deltaga i en kort bön för Sverige och för aktuella böneämnen, både personliga och andra, måndagar kl. 21.00 (eller annan lämplig tidpunkt på kvällen)

Plats: var du än befinner dig

Vi möts i Anden, och beder till Jesus Kristus för vårt land, och för i övrigt vad den enskilde bedjaren vill ta upp inför Honom. Var med en minut eller fler – om det passar dig då, välj annars en egen tid eller nästa måndag. Ledningsgruppen kan ibland skicka ut mail med förslag till böneämnen.

Aktuellt böneämne: bed för kristen enhet i Sverige

Välkomna till Vägen-bönen på måndag kl. 21.00!

Det finns en webb-sänd bön på måndagar kl 21.00 (och framåt) på http://jesusfordig.nu/Bon/nio. Den är på ca fem-tio minuter och den som vill kan delta. Man kan också där se tidigare sändningar av ”21-bönen”. Tipsa oss gärna om andra online-böner.

/Ledningsgruppen

Nu gör vi omstart och tar nya tag i förvissning om att nätverket Vägen behövs. Vi vill samla bibeltroende kristna från skilda sammanhang som lokalt, regionalt och nationellt kan stötta varandra. Vi vill på bönens grund och med Guds hjälp arbeta för en reformation av Svenska kyrkan och för mission i Sverige så att fler får del av det glada budskapet om Jesus Kristus.

Att Vägen är ett nätverk betyder att du som medlem är viktig, Låt oss höra dina tankar om Vägens framtid och om hur du kan bidra till att bygga nätverk i ditt sammanhang och på din ort. Tillsammans blir vi starka, inte för vår egen skull utan för evangeliets.

Från och med februari 2018 består Vägens ledningsgrupp av:

• Anders Åström, ordförande, egenföretagare, ordf. i Sv. Kyrkans Lekmannaförbund Skara stift,
• Carl-Erik Sahlberg, vice ordförande, präst i Svenska Kyrkan,
• Anahita Parsan, präst Hammarbykyrkan,
• Carl Grinde, undersköterska, EFS Östersund,
• Lars Sahlin, präst Arbrå församling,
• Nils Lidskog, präst S:ta Clara kyrka